dikter av Dan Sondenius
29.
Havsvattnet som ekande drömmar var
då klockan mig genom natten bar.
Öm var varje dröm. Som en hud
som blott väntar höra kärleks bud.
Jag är en klippa som mot kvällen
längtar efter mer upplysta ställen
dit själen kan finna sin stillhet
undan jordiska dagars vildhet.
Drömmen sveper över varje hav
med allt vad Du åt oss gav,
det Du bar i Din håg
att sprida med varje våg.
På stranden är man vid den sten
som visar sig vara mjuk och len.
Den som bär ett löfte i sitt väsen:
om en akt som följer på pjäsen.
Havets vågor drömmer för att vakta
den skatt dagen med sina timmar sakta
samlat för att vi här ska minnas
det unikt värdefulla i att finnas.
30.
En arena för vattnets infall och vinden,
för lockande smekningar mot kinden,
är den ocean av medvetande
där vi bör inleda vårt letande.
Impulser av olika slag slår rot
och bildar tankar med vittförgrenad rot.
Skugga och svalka vi får av klarhet,
men tankar utan rot ger mest barhet.
O Du som innerst håller den skål
som är sammet men också nål!
Vi lägger skörden i det inre fat
där klokhet föds och blir till mat.
Tunna membran av känslig hud skiljer
det inre ifrån det yttre och binder
inre rötter allt djupare till den jord
som är den Eviges bördiga ord.
Vår främsta insats är att leda molekyler
efter mycket genomtänkta kalkyler
till det mål som är en bragd, en fest,
då nord och syd enas liksom öst och väst.
måndag 21 oktober 2013
lördag 12 oktober 2013
Del II. Alltets spegel (27-28)
dikter av Dan Sondenius
27.
Morgonens svala vind
är en viskning mot din kind,
ett löfte av den makt
som är djupets vänskapspakt.
Ännu i pyramiden tindrar
vad som ej framsteg hindrar.
Ögon som i dess brunnar ser
bevittnar hur Alltets hjärta ler.
Plymer och solfjädrar viftar
där man ej troner skiftar
utan styrs av det hjärta
som förintar vår smärta.
Alla strålar absorberas av den blick
som bortser ifrån yttre fel och skick.
Blott den inre sidan är vad som oss tar
bortom alla timmar av natt och dar.
Tre trianglar och en cirkel rund
gör kvadraten rektangulär och sund.
Maktens sötma sprids i blod
hos den som att dricka rätt förstod.
28.
Himmelen lyser med mjuka moln över jorden,
granskar stillsamt vad som utgör orden,
det språk vi varelser i handling talar
då vi andra med tjänst och mottjänst betalar.
Havets vatten får vågorna i dans
då mänskor handlar utan vett och sans.
Svårt är att veta gränsen för det ting
vi kan sprida till andra vitt omkring.
Den dröm är sammet som stannar kvar
då andra splittrade till intet far.
Tyg, var stilla! Var en varjedags dag
som höjer sammetens mjukhet till lag!
Torgets grödor byts bort mot pengar
som går till kläder och nya sängar.
Ett möte där någonting byts är bra
om handeln för båda två är bra.
Djupt inom oss ett tempels längtan finns,
en känsla som flera generationer minns.
Som av en impuls vill vi sluka vad som farit
dit en gång en hög tempeltjänst har varit.
27.
Morgonens svala vind
är en viskning mot din kind,
ett löfte av den makt
som är djupets vänskapspakt.
Ännu i pyramiden tindrar
vad som ej framsteg hindrar.
Ögon som i dess brunnar ser
bevittnar hur Alltets hjärta ler.
Plymer och solfjädrar viftar
där man ej troner skiftar
utan styrs av det hjärta
som förintar vår smärta.
Alla strålar absorberas av den blick
som bortser ifrån yttre fel och skick.
Blott den inre sidan är vad som oss tar
bortom alla timmar av natt och dar.
Tre trianglar och en cirkel rund
gör kvadraten rektangulär och sund.
Maktens sötma sprids i blod
hos den som att dricka rätt förstod.
28.
Himmelen lyser med mjuka moln över jorden,
granskar stillsamt vad som utgör orden,
det språk vi varelser i handling talar
då vi andra med tjänst och mottjänst betalar.
Havets vatten får vågorna i dans
då mänskor handlar utan vett och sans.
Svårt är att veta gränsen för det ting
vi kan sprida till andra vitt omkring.
Den dröm är sammet som stannar kvar
då andra splittrade till intet far.
Tyg, var stilla! Var en varjedags dag
som höjer sammetens mjukhet till lag!
Torgets grödor byts bort mot pengar
som går till kläder och nya sängar.
Ett möte där någonting byts är bra
om handeln för båda två är bra.
Djupt inom oss ett tempels längtan finns,
en känsla som flera generationer minns.
Som av en impuls vill vi sluka vad som farit
dit en gång en hög tempeltjänst har varit.
onsdag 9 oktober 2013
Alltets spegel (25-26)
dikter av Dan Sondenius
25.
Boken är som ett bevarat universum.
Man läser ivrigt och blir nästan stum
inför de tankar som inom en slår rot.
De ekar ifrån hjässan ner i varje fot.
Texten föds på nytt varje gång du läser.
Däremellan vila i hjärnan där den jäser
för att till slut bli en mycket mogen frukt
som äger handlings visdom men inte lukt.
Vi formas av böckers texter till kloka gubbar
som både kan lösa ekvationer och klyva stubbar.
Bok, du äger många sidor i varje exemplar!
Du är för mig en vän, någon mycket rar.
Visdom och nöje du bjuder åt oss alla.
Du värmer hjärtan och får oss mindre kalla.
Den inre resans bränsle är din goda text.
Av den får vi näring åt vår kunskaps växt.
Vi expanderar och kan om vi rätt förstår
inse att det är visdoms fröer boken sår.
Gröna blad på växter tydligt ser
att du av inre lycka mot dem ler.
Inte bara bilden de visar är lyckans källa.
Du känner inifrån hur anden vill dig svälla,
föra dig till den mycket höga höjd
där du blott säger "Jag är nöjd! Jag är nöjd!"
26.
Till varje dag i det pyttelilla
ser jag en hel värld av liv trilla.
Det yttre djupt i det inre finns
där de av Alltet sammanbinds.
I delen finns helhetens spegel.
I det hela finns delarnas segel.
Gårdagen finns i dagens nu.
Jag ser inom mig en bild: du!
Gud med hela sitt väsen rymmer
de som alla himlar skymmer.
Mer finns att orda om denna tro
vars främsta byggnadsverk är en bro,
den som går mellan olika tider och folk
och som åt hjärtats inre är en tolk.
Jag vill bli det hjärtas slav
som åt mig mitt livs frihet gav.
25.
Boken är som ett bevarat universum.
Man läser ivrigt och blir nästan stum
inför de tankar som inom en slår rot.
De ekar ifrån hjässan ner i varje fot.
Texten föds på nytt varje gång du läser.
Däremellan vila i hjärnan där den jäser
för att till slut bli en mycket mogen frukt
som äger handlings visdom men inte lukt.
Vi formas av böckers texter till kloka gubbar
som både kan lösa ekvationer och klyva stubbar.
Bok, du äger många sidor i varje exemplar!
Du är för mig en vän, någon mycket rar.
Visdom och nöje du bjuder åt oss alla.
Du värmer hjärtan och får oss mindre kalla.
Den inre resans bränsle är din goda text.
Av den får vi näring åt vår kunskaps växt.
Vi expanderar och kan om vi rätt förstår
inse att det är visdoms fröer boken sår.
Gröna blad på växter tydligt ser
att du av inre lycka mot dem ler.
Inte bara bilden de visar är lyckans källa.
Du känner inifrån hur anden vill dig svälla,
föra dig till den mycket höga höjd
där du blott säger "Jag är nöjd! Jag är nöjd!"
26.
Till varje dag i det pyttelilla
ser jag en hel värld av liv trilla.
Det yttre djupt i det inre finns
där de av Alltet sammanbinds.
I delen finns helhetens spegel.
I det hela finns delarnas segel.
Gårdagen finns i dagens nu.
Jag ser inom mig en bild: du!
Gud med hela sitt väsen rymmer
de som alla himlar skymmer.
Mer finns att orda om denna tro
vars främsta byggnadsverk är en bro,
den som går mellan olika tider och folk
och som åt hjärtats inre är en tolk.
Jag vill bli det hjärtas slav
som åt mig mitt livs frihet gav.
måndag 23 september 2013
Alltets spegel (23-24)
dikter av Dan Sondenius
23.
Våra städer de är kärl för drömmar.
För sådant som våra hjärtan ömmar.
Många planer kläcks i dessa städer.
Man ritar hus och sågar upp bräder.
Det som på landsbygden är plikt och knog
blir sysslan som man efter jobbet tog
i den stad som behöver sin grönska;
som än mer av frukt och bär kan önska
att nytta vara på en marknadsplats
där kunder köper frukt och en atlas,
men också lockas av det som är grönt
och alltså för själen nåt mycket skönt.
Är det staden som på grund av all stress
lever upp då den av skön grönska ses
eller är landet så bortskämt av livet
att man ej ser för plikter sin frihet?
Det är en frihet som i själen finns
och som härliga barndomstider minns,
då djur och grönska var alternativ
som betydde ett glatt, meningsfullt liv.
I staden många ensamma målar
medan man glatt i landsbygden skålar.
En tavla skildrar det fina man ser
då småbarnen bland sädesaxen ler.
24.
Nattens dimma och mörker ropar orden här:
om hjärtats djupa längtan efter Han som är.
Till dagens klara ljus den dröm överlever
som ej vår levnads ande till glömska söver.
Själen som gav levandets kropp åt så många
ska oss åter i sin vackra strålkrets fånga
och en gemenskap göra av oss var och en
så att vi sedan kan enas i Himmelen.
En gemensam ande förenande sluter
våra själar då segerns trumpeter tjuter,
ty glädjen vi känner som värme i vårt bröst
har sitt själva ursprung i en gemensam röst.
Över, under, bakom och inom är blott Gud
som manar oss med sina många kärleksbud.
Av kärlek kom materien som på jorden
två personer får ett barn av kärleksorden.
Tänk, i en fjärran efter-livet-atmosfär
ska vi åter enas i den som evigt är.
Tiden kommer ej att i ett timglas rinna
utan vara jordens förlorade hinna.
Den själsliga makten har ett djup, en styrka,
att förvandla allt till en levande kyrka.
O gudomliga djup inom allt köttsligt liv,
gör av oss alla ett högre, ett fredligt "Bliv"!
Ingen vill varaktigt splittra och förstöra.
Vi vill ju innerst de ädla orden göra.
23.
Våra städer de är kärl för drömmar.
För sådant som våra hjärtan ömmar.
Många planer kläcks i dessa städer.
Man ritar hus och sågar upp bräder.
Det som på landsbygden är plikt och knog
blir sysslan som man efter jobbet tog
i den stad som behöver sin grönska;
som än mer av frukt och bär kan önska
att nytta vara på en marknadsplats
där kunder köper frukt och en atlas,
men också lockas av det som är grönt
och alltså för själen nåt mycket skönt.
Är det staden som på grund av all stress
lever upp då den av skön grönska ses
eller är landet så bortskämt av livet
att man ej ser för plikter sin frihet?
Det är en frihet som i själen finns
och som härliga barndomstider minns,
då djur och grönska var alternativ
som betydde ett glatt, meningsfullt liv.
I staden många ensamma målar
medan man glatt i landsbygden skålar.
En tavla skildrar det fina man ser
då småbarnen bland sädesaxen ler.
24.
Nattens dimma och mörker ropar orden här:
om hjärtats djupa längtan efter Han som är.
Till dagens klara ljus den dröm överlever
som ej vår levnads ande till glömska söver.
Själen som gav levandets kropp åt så många
ska oss åter i sin vackra strålkrets fånga
och en gemenskap göra av oss var och en
så att vi sedan kan enas i Himmelen.
En gemensam ande förenande sluter
våra själar då segerns trumpeter tjuter,
ty glädjen vi känner som värme i vårt bröst
har sitt själva ursprung i en gemensam röst.
Över, under, bakom och inom är blott Gud
som manar oss med sina många kärleksbud.
Av kärlek kom materien som på jorden
två personer får ett barn av kärleksorden.
Tänk, i en fjärran efter-livet-atmosfär
ska vi åter enas i den som evigt är.
Tiden kommer ej att i ett timglas rinna
utan vara jordens förlorade hinna.
Den själsliga makten har ett djup, en styrka,
att förvandla allt till en levande kyrka.
O gudomliga djup inom allt köttsligt liv,
gör av oss alla ett högre, ett fredligt "Bliv"!
Ingen vill varaktigt splittra och förstöra.
Vi vill ju innerst de ädla orden göra.
söndag 22 september 2013
Alltets spegel (21-22)
dikter av Dan Sondenius
21.
Mot morgonens strand den vandrar glad
som där i vågorna tar sitt morgonbad
och känner solen hälsa den nya dagen
med bokstäver i den naturliga lagen.
Så fagra är dessa stavelser för alla
att ingen fryser om fötterna, ty kalla
blir inga som vet att sig sköta;
som skyddar virket mot vätska och röta.
Ödmjuka blir vi av att lyssna till klok
som både läst och författat en bok
vari visdom traderas om trädgårdsskötsel
och vi lär oss mer om näring och gödsel.
Hård blir den som vägrar att höra
hur sanningens bokstäver oss andra röra.
Med toner som harmoniskt klingar
vi oss allt djupare svingar
och når till slut det magiska djup
där ett glas vatten blir en härlig sup.
Att dricka starka drycker i mängd blir då
något man önskar att man ej ska få.
Jag nöjer mig med saften av mandarin,
av gröna druvor och av en stor apelsin.
Kroppens porer har hela Alltets svar
då man vandrar sund genom livets dar.
22.
Korsvirkeshuset binder generationerna samman.
Dess bjälkar är för släkter som för värmen flamman.
De som bor i husen har adlats av gamla minnen.
Vi andra betraktar och får intryck till våra sinnen.
Kullerstensgator och handeln på torget med frukter
sprider en hemtrevlig atmosfär och dessutom lukter
till alla som njuter av dessa gamla städer
där det finns gott om korsvirkeshusens bräder.
O tid som svunnit men som ännu lever i hus
dit det sökt sig som aldrig vill malas till grus!
En ström av timmar kan ingen klocka stoppa
och ut ur ett urverk kan inte ens en trollkarl hoppa.
Alltså får de gamla intrycken föras vidare fram
av den ungdom som växer och blir morgondagens stam.
Grenar och kvistar på stammen bär frukter
som har både gamla och helt nya lukter.
Vid havet vinkar vågorna alltid glada
till de som tappert i olika väder vill bada.
Då vi sluter våra ögon kan vi se
korsvirkeshusen tillbaka mot oss le.
Vad vi ser är för alla i staden bekant.
Det är trevliga hus, så vackert och sant.
Men vad korsvirkeshusen ser är en annan sak.
Det är något för stenar, bjälkar och tak.
En evig ungdom är vad husen tysta beser,
små fötter som blir större och sedan allt fler.
Vi är de tillfälliga vågorna på den vy till hav
som Naturen till husen att betrakta gav.
21.
Mot morgonens strand den vandrar glad
som där i vågorna tar sitt morgonbad
och känner solen hälsa den nya dagen
med bokstäver i den naturliga lagen.
Så fagra är dessa stavelser för alla
att ingen fryser om fötterna, ty kalla
blir inga som vet att sig sköta;
som skyddar virket mot vätska och röta.
Ödmjuka blir vi av att lyssna till klok
som både läst och författat en bok
vari visdom traderas om trädgårdsskötsel
och vi lär oss mer om näring och gödsel.
Hård blir den som vägrar att höra
hur sanningens bokstäver oss andra röra.
Med toner som harmoniskt klingar
vi oss allt djupare svingar
och når till slut det magiska djup
där ett glas vatten blir en härlig sup.
Att dricka starka drycker i mängd blir då
något man önskar att man ej ska få.
Jag nöjer mig med saften av mandarin,
av gröna druvor och av en stor apelsin.
Kroppens porer har hela Alltets svar
då man vandrar sund genom livets dar.
22.
Korsvirkeshuset binder generationerna samman.
Dess bjälkar är för släkter som för värmen flamman.
De som bor i husen har adlats av gamla minnen.
Vi andra betraktar och får intryck till våra sinnen.
Kullerstensgator och handeln på torget med frukter
sprider en hemtrevlig atmosfär och dessutom lukter
till alla som njuter av dessa gamla städer
där det finns gott om korsvirkeshusens bräder.
O tid som svunnit men som ännu lever i hus
dit det sökt sig som aldrig vill malas till grus!
En ström av timmar kan ingen klocka stoppa
och ut ur ett urverk kan inte ens en trollkarl hoppa.
Alltså får de gamla intrycken föras vidare fram
av den ungdom som växer och blir morgondagens stam.
Grenar och kvistar på stammen bär frukter
som har både gamla och helt nya lukter.
Vid havet vinkar vågorna alltid glada
till de som tappert i olika väder vill bada.
Då vi sluter våra ögon kan vi se
korsvirkeshusen tillbaka mot oss le.
Vad vi ser är för alla i staden bekant.
Det är trevliga hus, så vackert och sant.
Men vad korsvirkeshusen ser är en annan sak.
Det är något för stenar, bjälkar och tak.
En evig ungdom är vad husen tysta beser,
små fötter som blir större och sedan allt fler.
Vi är de tillfälliga vågorna på den vy till hav
som Naturen till husen att betrakta gav.
lördag 21 september 2013
Alltets spegel (19-20)
dikter av Dan Sondenius
19.
Växterna har näringshämtande rötter.
I jorden stoppar de nyttigt sina fötter,
gör både sig själva och de som andas glada
då vi av fotosyntesen i syrets luft får bada.
Näring ger växter åt de som äter grönt
och innan den skördas är växten nåt himmelskt skönt,
ett stycke konst av gudomligt snitt
målat i färger men också i vitt.
Skönhetens och nyttans bud
är båda ifrån Herren Gud.
Ej slösa vi bör med det som blott räcker
om vi oss måttfullt till skålen sträcker
och om vi förståndigt investerar kapital
så att vi undviker pinsamt svåra kval.
Djupast är växterna och vi av samma sort.
En dag ska vi alla från jorden ryckas bort.
Tacksam är den som likt en nyttig växt fått
växa ur jorden mot sfären i blått.
Till Guds ande sträcker sig vår rot.
Till livets text är jag blott en not.
Mot större djup vår vandring strävar här.
Vi belönas av grönskans frukter och bär.
20.
Lagens paragrafer är den rätt som blommar
där det goda och det sanna tillsammans trummar
och det sköna höjer sin pokal till skål
för de höga värden som är det helas mål.
Ensam får ingen nog med nödvändig luft.
Ensam är vandringen något hårt och tufft.
Det är samhället som gör oss trygga,
där vi annars skulle vandrat skygga.
Trygga vill vi på vägen vara.
Tillsammans vill vi framåt fara.
Det mål du ser borta i fjärran lysa
bör vara det som får dig att icke frysa.
Inom dig finns redan det korn till frö
som sedan får dig att icke dö
om du transcenderar ditt eget lilla skal
och blir Guds genom Gabriel gjorda val.
Frihetens rike finns i lycka där borta
men också närmare dig än din egen aorta.
Det är den sanning som Gud har kreerat
och som över oss mänskor länge regerat.
Det är en sanning som likt en tavlas färg
är för existensen dess must och märg.
Utan färger visar tavlan ingen bild.
Utan Anden är mänskan från livet skild.
19.
Växterna har näringshämtande rötter.
I jorden stoppar de nyttigt sina fötter,
gör både sig själva och de som andas glada
då vi av fotosyntesen i syrets luft får bada.
Näring ger växter åt de som äter grönt
och innan den skördas är växten nåt himmelskt skönt,
ett stycke konst av gudomligt snitt
målat i färger men också i vitt.
Skönhetens och nyttans bud
är båda ifrån Herren Gud.
Ej slösa vi bör med det som blott räcker
om vi oss måttfullt till skålen sträcker
och om vi förståndigt investerar kapital
så att vi undviker pinsamt svåra kval.
Djupast är växterna och vi av samma sort.
En dag ska vi alla från jorden ryckas bort.
Tacksam är den som likt en nyttig växt fått
växa ur jorden mot sfären i blått.
Till Guds ande sträcker sig vår rot.
Till livets text är jag blott en not.
Mot större djup vår vandring strävar här.
Vi belönas av grönskans frukter och bär.
20.
Lagens paragrafer är den rätt som blommar
där det goda och det sanna tillsammans trummar
och det sköna höjer sin pokal till skål
för de höga värden som är det helas mål.
Ensam får ingen nog med nödvändig luft.
Ensam är vandringen något hårt och tufft.
Det är samhället som gör oss trygga,
där vi annars skulle vandrat skygga.
Trygga vill vi på vägen vara.
Tillsammans vill vi framåt fara.
Det mål du ser borta i fjärran lysa
bör vara det som får dig att icke frysa.
Inom dig finns redan det korn till frö
som sedan får dig att icke dö
om du transcenderar ditt eget lilla skal
och blir Guds genom Gabriel gjorda val.
Frihetens rike finns i lycka där borta
men också närmare dig än din egen aorta.
Det är den sanning som Gud har kreerat
och som över oss mänskor länge regerat.
Det är en sanning som likt en tavlas färg
är för existensen dess must och märg.
Utan färger visar tavlan ingen bild.
Utan Anden är mänskan från livet skild.
torsdag 19 september 2013
Alltets spegel (17-18)
dikter av Dan Sondenius
17.
Källans klara vatten ger oss dryck för dagen.
En härlig läsk är särskilt bra för magen.
Vi får den näring som också kunskap ger,
en dryck som ropar "Drick mer! Drick mer!"
Du dricker och blir en länk i en kedja,
en som formas om i ängeln Gabriels smedja.
Fri är den som källans friskhet dricker.
Som ratar den sötma vars ord är smicker.
Ej bör man berusad på tillsatser bli.
Det är en lömsk och falsk melodi
som vägens vandrare helst bör undvika,
också vid pauser som då det är fika.
Vägens mening i ditt hjärta bor.
Ta därför och sula riktigt dina skor.
Vi ska vandra tills alla färger suddas ut,
tills vi omfamnas av ett oundvikligt slut.
Vad var synd på denna vår jordiska stig?
Om det ej skadar, bråka ej utan tig.
Världen har nog av ömkan och besvär
för att behöva höra jämmer där du är.
Guds kärlek oss alla översvallar med toner
som fordrar av oss finess och fasoner.
Förlåter du eller låter bli att gnälla
vinner du och hör oss inte mer på dig skälla,
ty meningen med vägens lagar är att göra fri
den vars mängd av dagar ändå snart är förbi.
Se vad som finns i ditt eget hjärtas rum!
Granska det ordentligt, tum för tum!
Dörren ska då öppnas till en värld
med nya strapatser för din färd.
De gamla felen som tycktes så svåra
inser du nu, de är allas, de är våra.
Ängens vidder visar dig vad lycka är:
Ett vackert budskap ifrån Han som är.
18.
Vad klart vatten kan läska en själ,
få henne att trivas och må riktigt väl.
Till nya tag och takter vi inspireras
av ett vatten som oss villigt serveras.
Vi får mer vatten ur brunnens djup.
Vi får en nyttig och läcker sup.
Budbäraren oss gladeligen berättar
om Anden som oss felande rättar
med den ödmjuka attityd som vänder
den som inom sig sveds av heta bränder.
Vi blir alla rättade på ett sätt
som ej strider mot det som man kallar rätt.
Ädel är den höga kärleken för oss.
Den ger oss krafter att vandra, att komma loss.
I alla levande växters grönska
finns allt vad vi på jorden kan önska.
Till oss står skrivet på små gröna blad
ett budskap som värmer var mänska glad.
Om Guds kärlek till alla på jorden.
Om fina illustrationer till orden.
Vi vandrare kan ej ens med pengar och makt
ståta med gröna växters prakt.
Vi finner blott ute i det gröna
vad som djupast menas med "det sköna".
17.
Källans klara vatten ger oss dryck för dagen.
En härlig läsk är särskilt bra för magen.
Vi får den näring som också kunskap ger,
en dryck som ropar "Drick mer! Drick mer!"
Du dricker och blir en länk i en kedja,
en som formas om i ängeln Gabriels smedja.
Fri är den som källans friskhet dricker.
Som ratar den sötma vars ord är smicker.
Ej bör man berusad på tillsatser bli.
Det är en lömsk och falsk melodi
som vägens vandrare helst bör undvika,
också vid pauser som då det är fika.
Vägens mening i ditt hjärta bor.
Ta därför och sula riktigt dina skor.
Vi ska vandra tills alla färger suddas ut,
tills vi omfamnas av ett oundvikligt slut.
Vad var synd på denna vår jordiska stig?
Om det ej skadar, bråka ej utan tig.
Världen har nog av ömkan och besvär
för att behöva höra jämmer där du är.
Guds kärlek oss alla översvallar med toner
som fordrar av oss finess och fasoner.
Förlåter du eller låter bli att gnälla
vinner du och hör oss inte mer på dig skälla,
ty meningen med vägens lagar är att göra fri
den vars mängd av dagar ändå snart är förbi.
Se vad som finns i ditt eget hjärtas rum!
Granska det ordentligt, tum för tum!
Dörren ska då öppnas till en värld
med nya strapatser för din färd.
De gamla felen som tycktes så svåra
inser du nu, de är allas, de är våra.
Ängens vidder visar dig vad lycka är:
Ett vackert budskap ifrån Han som är.
18.
Vad klart vatten kan läska en själ,
få henne att trivas och må riktigt väl.
Till nya tag och takter vi inspireras
av ett vatten som oss villigt serveras.
Vi får mer vatten ur brunnens djup.
Vi får en nyttig och läcker sup.
Budbäraren oss gladeligen berättar
om Anden som oss felande rättar
med den ödmjuka attityd som vänder
den som inom sig sveds av heta bränder.
Vi blir alla rättade på ett sätt
som ej strider mot det som man kallar rätt.
Ädel är den höga kärleken för oss.
Den ger oss krafter att vandra, att komma loss.
I alla levande växters grönska
finns allt vad vi på jorden kan önska.
Till oss står skrivet på små gröna blad
ett budskap som värmer var mänska glad.
Om Guds kärlek till alla på jorden.
Om fina illustrationer till orden.
Vi vandrare kan ej ens med pengar och makt
ståta med gröna växters prakt.
Vi finner blott ute i det gröna
vad som djupast menas med "det sköna".
onsdag 18 september 2013
Alltets spegel (15-16)
dikter av Dan Sondenius
15.
I den spegelsal det förgångna är
jag ser hur mina misstag åt mig bär
taggar av en så giftig sort
att jag måste vända mig bort,
bort ifrån den smärtas vy som väcks
då minnets många ägg inom mig kläcks.
Nu vet jag hur fel jag jordiskt vandrat
utan att någon mig alls har klandrat.
Med gyttja upp till midjan har jag stått
och endast ljumma blickar har jag fått.
Ingen har ropat att jag vandrat fel
som greppat om ett stängsel med el.
Men djupets inre fyller nu mitt jag.
Till mig kommer, inifrån, Alltets lag.
Jag vet nu varför jag vandrat åt fel håll,
då jag mitt på den breda vägen miste kontroll.
Jag blott av andras ryck leddes
och av dem jag mer och mer förleddes
att leva efter en världslig norm
och ej söka skydd då det blåste storm.
Guds ande har räddat mitt jag
genom att med lykta ge mig dag
där förut blott natt har varit,
en tid som nu till glömskan farit.
Lycklig den som lyckan känner.
Guds hjärta det slår för vänner.
16.
Sekunden en begränsad tidssekvens är
som dock rymmer hela evighetens sfär.
I ett enda kort litet nu
finns alla kommande jag och du,
men också alla de många ting som varit
och som i ljusvågors form till rymden farit
att beskådas av en kikare mycket stor
av någon som i den yttre rymden bor,
men som också ryms i den lilla sekundens tid,
alla tidsenheters "här hemmavid" .
Fåfäng är jakten efter en värld som varar.
Som oss på plågor och växande besparar.
Vi är dömda att växa och försvinna.
Annars kan vi ej den nya världen vinna.
Bortom alla sekunders skal det finns
en Ande som alla våra tankar minns.
Vi binds vid Anden av vårt eget hjärta.
Vårt motstånd föder så mycken smärta.
Till djupets inre ska vi alla gå
för att både glädje och läxor få.
Till den vakna dagen sig beslutsamt sluter
den vilja som en förnyad framtid gjuter.
Genom att lägga bort egots tunga skal
befrias vi av vår inre Högsta Domstols val.
15.
I den spegelsal det förgångna är
jag ser hur mina misstag åt mig bär
taggar av en så giftig sort
att jag måste vända mig bort,
bort ifrån den smärtas vy som väcks
då minnets många ägg inom mig kläcks.
Nu vet jag hur fel jag jordiskt vandrat
utan att någon mig alls har klandrat.
Med gyttja upp till midjan har jag stått
och endast ljumma blickar har jag fått.
Ingen har ropat att jag vandrat fel
som greppat om ett stängsel med el.
Men djupets inre fyller nu mitt jag.
Till mig kommer, inifrån, Alltets lag.
Jag vet nu varför jag vandrat åt fel håll,
då jag mitt på den breda vägen miste kontroll.
Jag blott av andras ryck leddes
och av dem jag mer och mer förleddes
att leva efter en världslig norm
och ej söka skydd då det blåste storm.
Guds ande har räddat mitt jag
genom att med lykta ge mig dag
där förut blott natt har varit,
en tid som nu till glömskan farit.
Lycklig den som lyckan känner.
Guds hjärta det slår för vänner.
16.
Sekunden en begränsad tidssekvens är
som dock rymmer hela evighetens sfär.
I ett enda kort litet nu
finns alla kommande jag och du,
men också alla de många ting som varit
och som i ljusvågors form till rymden farit
att beskådas av en kikare mycket stor
av någon som i den yttre rymden bor,
men som också ryms i den lilla sekundens tid,
alla tidsenheters "här hemmavid" .
Fåfäng är jakten efter en värld som varar.
Som oss på plågor och växande besparar.
Vi är dömda att växa och försvinna.
Annars kan vi ej den nya världen vinna.
Bortom alla sekunders skal det finns
en Ande som alla våra tankar minns.
Vi binds vid Anden av vårt eget hjärta.
Vårt motstånd föder så mycken smärta.
Till djupets inre ska vi alla gå
för att både glädje och läxor få.
Till den vakna dagen sig beslutsamt sluter
den vilja som en förnyad framtid gjuter.
Genom att lägga bort egots tunga skal
befrias vi av vår inre Högsta Domstols val.
tisdag 17 september 2013
Alltets spegel(13-14)
dikter av Dan Sondenius
13.
Hjärtat oss förenar i ett band
som ej känner gränser mellan folk och land.
Djupet sjunger en sång om mänskors frihet.
Om en plats för alla. Om lycka i livet.
Jag gläds åt de toner vårt innersta ger.
Där finns de ögon som åt oss riktigt ser.
Den som blott betraktar den ytliga skorpans sken
mister snart hälsan, blir skröplig och klen.
Förutan rätt sorts gnistas vitalitet
är vi dömda till vacklan och skröplighet.
Jag sluter mina ögon då jag vilar riktigt.
Vad jag då skådar är något ljuvt och viktigt.
Det är ditt leende jag då inom mig ser.
Du kommer framför mig då tyst jag ber.
Innerst är vi alla ett och samma jag.
Vi splittras och blir flera av naturens lag.
Koncentrera dig djupt och du känner mitt inre!
Av sådant blir världen större, ej mindre.
Vad vägen rymmer av hinder och tråkighet
ser ej den som blundar i sin dåsighet.
Andningen är en vind som oss framåt för.
Den lever också då våra kroppar av svaghet dör
Den Store Anden bär alla löv i sin vind
och är för oss alla som en mjuk, öm kind.
Andarna vill föra delarna tillsammans åter.
Det är därför vi skrattar av glädje och gråter.
Av alla splittrande impulser finns inga kvar,
när vi enade i Anden blott kärlek har.
Då blir smärtan vänd till en lycka
att många inre världar smycka.
Det vi kände stinga ont i vårt hjärta
var bara den nya tidens födslosmärta.
14.
Horisontens vas rymmer hägringens blommor
ur vars sång urskiljs djupets trummor
då vi ser vägen tecknas av både doft och form.
Därför blir vår förväntan just då enorm.
Konsten tecknar också den en bild
som ifrån verklighetens yta är skild.
Likt hägringen tecknar konsten väg och mål,
blir för vardagen kvarnens säd och skål.
Drömmens mål är också ett mål för livet.
Det vet den som läst vad som är skrivet.
Som studerat de djupets texter noga
av vilka vi får krafter att åkern ploga
och att vandra mot den fjärran hägring
som skänker vardagen dess fägring
och åt unga hjärtan ger av det mod
som är röda kroppar i ådrors blod.
O tänkare, ge oss av din tankes överflöd
så att vi får näring av din baknings bröd!
Med din klara analys du vår fågel ger
bröd så att den mot horisontens hägring ser.
Den flyger dit med styrka i sina vingar
och ingen den någonting i flykten tvingar.
Fågel, du något mycket värdefullt förmedlar,
något mer dyrbart än alla mynt och sedlar.
Du är vårt hjärtas viktiga kommunikatör
vars skarpsyn oss mot målets seger för.
Ifrån Himlen är vad vi tydligt hör
att vi av vår fågel ledas bör.
13.
Hjärtat oss förenar i ett band
som ej känner gränser mellan folk och land.
Djupet sjunger en sång om mänskors frihet.
Om en plats för alla. Om lycka i livet.
Jag gläds åt de toner vårt innersta ger.
Där finns de ögon som åt oss riktigt ser.
Den som blott betraktar den ytliga skorpans sken
mister snart hälsan, blir skröplig och klen.
Förutan rätt sorts gnistas vitalitet
är vi dömda till vacklan och skröplighet.
Jag sluter mina ögon då jag vilar riktigt.
Vad jag då skådar är något ljuvt och viktigt.
Det är ditt leende jag då inom mig ser.
Du kommer framför mig då tyst jag ber.
Innerst är vi alla ett och samma jag.
Vi splittras och blir flera av naturens lag.
Koncentrera dig djupt och du känner mitt inre!
Av sådant blir världen större, ej mindre.
Vad vägen rymmer av hinder och tråkighet
ser ej den som blundar i sin dåsighet.
Andningen är en vind som oss framåt för.
Den lever också då våra kroppar av svaghet dör
Den Store Anden bär alla löv i sin vind
och är för oss alla som en mjuk, öm kind.
Andarna vill föra delarna tillsammans åter.
Det är därför vi skrattar av glädje och gråter.
Av alla splittrande impulser finns inga kvar,
när vi enade i Anden blott kärlek har.
Då blir smärtan vänd till en lycka
att många inre världar smycka.
Det vi kände stinga ont i vårt hjärta
var bara den nya tidens födslosmärta.
14.
Horisontens vas rymmer hägringens blommor
ur vars sång urskiljs djupets trummor
då vi ser vägen tecknas av både doft och form.
Därför blir vår förväntan just då enorm.
Konsten tecknar också den en bild
som ifrån verklighetens yta är skild.
Likt hägringen tecknar konsten väg och mål,
blir för vardagen kvarnens säd och skål.
Drömmens mål är också ett mål för livet.
Det vet den som läst vad som är skrivet.
Som studerat de djupets texter noga
av vilka vi får krafter att åkern ploga
och att vandra mot den fjärran hägring
som skänker vardagen dess fägring
och åt unga hjärtan ger av det mod
som är röda kroppar i ådrors blod.
O tänkare, ge oss av din tankes överflöd
så att vi får näring av din baknings bröd!
Med din klara analys du vår fågel ger
bröd så att den mot horisontens hägring ser.
Den flyger dit med styrka i sina vingar
och ingen den någonting i flykten tvingar.
Fågel, du något mycket värdefullt förmedlar,
något mer dyrbart än alla mynt och sedlar.
Du är vårt hjärtas viktiga kommunikatör
vars skarpsyn oss mot målets seger för.
Ifrån Himlen är vad vi tydligt hör
att vi av vår fågel ledas bör.
söndag 15 september 2013
Alltets spegel (11-12)
dikter av Dan Sondenius
11.
Då vi sluter våra ögon vi inget ser.
Då vi går i sömne vi ej om klarhet ber.
Vi tror vi har allt vi hos oss behöver
men har blott det som oss riktigt söver.
Den verkligt förvirrade saknar ej sin kompass.
Han anar ej att bränslemotorn är kass.
Alltings mening kan för den förvirrade bli
att sakna mening och spotta fram ett "tvi".
Ack, vilsegångne, att du ej anar felet
att du förnekar alla regler i spelet!
Av alla riktningar gör du en väg med målet
där du dricker utan segervrålet.
Du ser ej vad världen bjuder som frukt att smaka.
Du vet ej vad att bjuda till kaffe och kaka.
Kanske kan du i bästa fall något beundra
det som får andra att fråga och undra.
Men djupets lycka når du inte utan dröm.
Det räcker inte med enbart sömn.
12.
Lärdomen får oss att förstå
men poesin får oss att framåt gå,
ty poetens ord får det att bildas vågor
där förut fanns blott tysta tankars frågor.
Av känslan drivs din tanke dit hän
där du ödmjukt vill böja dina knän
och ropa Guds namn i glädje av att höra
poetens ord ditt hjärtas känslor röra.
En fågel flyger där uppe i vår sky.
Den vill sig endast till goda hjärtan ty.
Då vi går framåt under vår vandrings färd
vi fylls av kunskap och man blir nästan lärd.
Livsfilosofens tankar är de verktyg som då
är lämpliga att i sina händer få.
Något händer inom den mänska som läser.
Inom henne så mycken visdom jäser
att frid och förstånd lyser ut till alla
som ser Gud en mänska till sig kalla.
Vandringen behöver ju sina funktionärer,
precis som kommersen sina miljardärer.
Innan ridån går ner över sista akten
bör vi gå med i vänskapspakten.
Guds ande kommer då att evigt lysa
i ett hjärta som uppvärmt slutat frysa.
11.
Då vi sluter våra ögon vi inget ser.
Då vi går i sömne vi ej om klarhet ber.
Vi tror vi har allt vi hos oss behöver
men har blott det som oss riktigt söver.
Den verkligt förvirrade saknar ej sin kompass.
Han anar ej att bränslemotorn är kass.
Alltings mening kan för den förvirrade bli
att sakna mening och spotta fram ett "tvi".
Ack, vilsegångne, att du ej anar felet
att du förnekar alla regler i spelet!
Av alla riktningar gör du en väg med målet
där du dricker utan segervrålet.
Du ser ej vad världen bjuder som frukt att smaka.
Du vet ej vad att bjuda till kaffe och kaka.
Kanske kan du i bästa fall något beundra
det som får andra att fråga och undra.
Men djupets lycka når du inte utan dröm.
Det räcker inte med enbart sömn.
12.
Lärdomen får oss att förstå
men poesin får oss att framåt gå,
ty poetens ord får det att bildas vågor
där förut fanns blott tysta tankars frågor.
Av känslan drivs din tanke dit hän
där du ödmjukt vill böja dina knän
och ropa Guds namn i glädje av att höra
poetens ord ditt hjärtas känslor röra.
En fågel flyger där uppe i vår sky.
Den vill sig endast till goda hjärtan ty.
Då vi går framåt under vår vandrings färd
vi fylls av kunskap och man blir nästan lärd.
Livsfilosofens tankar är de verktyg som då
är lämpliga att i sina händer få.
Något händer inom den mänska som läser.
Inom henne så mycken visdom jäser
att frid och förstånd lyser ut till alla
som ser Gud en mänska till sig kalla.
Vandringen behöver ju sina funktionärer,
precis som kommersen sina miljardärer.
Innan ridån går ner över sista akten
bör vi gå med i vänskapspakten.
Guds ande kommer då att evigt lysa
i ett hjärta som uppvärmt slutat frysa.
lördag 14 september 2013
Alltets spegel (9-10)
dikter av Dan Sondenius
9.
I den fuktiga gatstenens spegel
ser vandraren röda hus i tegel.
Också visioner av ett helt annat slag
ses där speglas då det är ljusan dag;
då var tanke är redig och hjärtat slår
med kraft och värme för den som sakta går.
Djupast i oss finns klädd i praktfull skrud
den som är en helt osynlig gud.
Drömmen i vårt hjärta, den allting ser.
Den är ett med den verklighet som ger,
skänker oss vad som värmer alla,
både lite frusna och mycket kalla.
Blombladen knoppas i den spegelglans
som till världen drar ett stråk av trans.
Den inre guden är också det yttre skal
som omsluter alla partiklars bal.
Vad är vår frihet i detta kugghjul?
Att födas i slott eller i plåtskjul?
Vi blommar då hjärtat slår ut.
Då en handling på plågor tar slut.
Vår frihet är att vattna växterna och den jord
som djupast sett är vår Herres ord.
10.
Vad mycket det finns som förtär
det som gott för våra tankar är!
Sorg och olycka blir den aga
som får oss att bittert börja klaga
över alla våra feltänkta val,
orsaken till våra svåra kval.
Men det finns en Gud bakom allt sken,
en regissör för också nästa scen!
Vi kan tvaga syndens börda från vår kropp
och vinna krafter i form av det hopp
som är en obeskrivlig energi
för varje varelse som riktigt fri
vill vinna vad som bara vinns
av den som goda eder minns.
Till kungen över kungarna vi svär
att plantera buskar som ger goda bär,
att aldrig småaktigt bekriga
istället för att förståndigt sammanviga,
ty delar som tycks stöta bort varann
är delar som också kramas kan.
Förlåt din nästas många fel
så växer det som är just din del.
Med aktning man beser den som klok
handlar som det står skrivet i en bok,
den vars kapitel är förmak och kamrar
i vars inre Guds ande hamrar
med den styrka som formar natt och dag
och som formulerar all kärleks lag.
9.
I den fuktiga gatstenens spegel
ser vandraren röda hus i tegel.
Också visioner av ett helt annat slag
ses där speglas då det är ljusan dag;
då var tanke är redig och hjärtat slår
med kraft och värme för den som sakta går.
Djupast i oss finns klädd i praktfull skrud
den som är en helt osynlig gud.
Drömmen i vårt hjärta, den allting ser.
Den är ett med den verklighet som ger,
skänker oss vad som värmer alla,
både lite frusna och mycket kalla.
Blombladen knoppas i den spegelglans
som till världen drar ett stråk av trans.
Den inre guden är också det yttre skal
som omsluter alla partiklars bal.
Vad är vår frihet i detta kugghjul?
Att födas i slott eller i plåtskjul?
Vi blommar då hjärtat slår ut.
Då en handling på plågor tar slut.
Vår frihet är att vattna växterna och den jord
som djupast sett är vår Herres ord.
10.
Vad mycket det finns som förtär
det som gott för våra tankar är!
Sorg och olycka blir den aga
som får oss att bittert börja klaga
över alla våra feltänkta val,
orsaken till våra svåra kval.
Men det finns en Gud bakom allt sken,
en regissör för också nästa scen!
Vi kan tvaga syndens börda från vår kropp
och vinna krafter i form av det hopp
som är en obeskrivlig energi
för varje varelse som riktigt fri
vill vinna vad som bara vinns
av den som goda eder minns.
Till kungen över kungarna vi svär
att plantera buskar som ger goda bär,
att aldrig småaktigt bekriga
istället för att förståndigt sammanviga,
ty delar som tycks stöta bort varann
är delar som också kramas kan.
Förlåt din nästas många fel
så växer det som är just din del.
Med aktning man beser den som klok
handlar som det står skrivet i en bok,
den vars kapitel är förmak och kamrar
i vars inre Guds ande hamrar
med den styrka som formar natt och dag
och som formulerar all kärleks lag.
onsdag 11 september 2013
Alltets spegel (7-8)
dikter av Dan Sondenius
7.
Vår vandring på jorden av visioner leds.
Borta i fjärran en vacker målning ses.
Vi får vår kraft att ta nya steg
av färger som formar en fridfull teg,
av de kulörer som där i fjärran är
och förtrollat talar om Han som är.
Målningen är för mitt sinne en magnet
som attraherar mitt inre och gör mig het.
Stegens riktning bestäms av den takt
i vilken bilden där borta ropar "Giv akt!"
och sedan drar oss sökare framåt till tavla
som om och om igen nya andar vill avla.
De flyger ur boet till en fjärran strand.
De får kultivera så månget land
innan ridån sänks ner över sista akten
och vi något trappar ner på arbetstakten.
O tavla i fjärran, vad himmelsk du är!
Du lockar med nektar, med friska bär!
Du är för vår vandring ursprung och mål.
Du är både vår Moder och vår segerskål.
Av din existens vi livet på jorden berikar
och två stridande parter till samförstånd förlikar.
Du är Gabriel och de välavvägda steg
som gjorde att både mannen och kvinnan neg.
8.
Från vårt allra innersta uppstiger en röst
som i valda stunder skänker oss tröst.
Vi hör om ett inre som enar oss alla,
en plats dit många mjukt vill falla.
Vi är ju samma ande som fått många skal.
Vi enas genom att göra hjärtats val.
Till sfären bortom Himmelens hus
för oss snart våra allra innersta ljus,
och jag förvissas av rösten om att få se
högst märkliga ting som där ska ske,
ty långt bortom ytans skal och sken
leder oss blodet i artär och ven.
Mystikern förstår att ett andligt tal
måste ackompanjeras av konkreta val.
Jordens kommande tillstånd - ett paradis
om vi låter oss ledas av rösten som vis
oss alla till både frid och enighet för
medan vi lever och den dag vi dör.
Då öppnas porten till ett väldigt rike.
Blott i tanken vi skådat dess like.
Frukter och nektar blir där vår mat.
På borden vi skådar små silverfat
och en vackert utsmyckad glaskaraff.
I trädgårdens park vandrar glad en giraff
och andra vänner som också vet att vårt bud
är att lyda den tanke som är Herren Gud.
7.
Vår vandring på jorden av visioner leds.
Borta i fjärran en vacker målning ses.
Vi får vår kraft att ta nya steg
av färger som formar en fridfull teg,
av de kulörer som där i fjärran är
och förtrollat talar om Han som är.
Målningen är för mitt sinne en magnet
som attraherar mitt inre och gör mig het.
Stegens riktning bestäms av den takt
i vilken bilden där borta ropar "Giv akt!"
och sedan drar oss sökare framåt till tavla
som om och om igen nya andar vill avla.
De flyger ur boet till en fjärran strand.
De får kultivera så månget land
innan ridån sänks ner över sista akten
och vi något trappar ner på arbetstakten.
O tavla i fjärran, vad himmelsk du är!
Du lockar med nektar, med friska bär!
Du är för vår vandring ursprung och mål.
Du är både vår Moder och vår segerskål.
Av din existens vi livet på jorden berikar
och två stridande parter till samförstånd förlikar.
Du är Gabriel och de välavvägda steg
som gjorde att både mannen och kvinnan neg.
8.
Från vårt allra innersta uppstiger en röst
som i valda stunder skänker oss tröst.
Vi hör om ett inre som enar oss alla,
en plats dit många mjukt vill falla.
Vi är ju samma ande som fått många skal.
Vi enas genom att göra hjärtats val.
Till sfären bortom Himmelens hus
för oss snart våra allra innersta ljus,
och jag förvissas av rösten om att få se
högst märkliga ting som där ska ske,
ty långt bortom ytans skal och sken
leder oss blodet i artär och ven.
Mystikern förstår att ett andligt tal
måste ackompanjeras av konkreta val.
Jordens kommande tillstånd - ett paradis
om vi låter oss ledas av rösten som vis
oss alla till både frid och enighet för
medan vi lever och den dag vi dör.
Då öppnas porten till ett väldigt rike.
Blott i tanken vi skådat dess like.
Frukter och nektar blir där vår mat.
På borden vi skådar små silverfat
och en vackert utsmyckad glaskaraff.
I trädgårdens park vandrar glad en giraff
och andra vänner som också vet att vårt bud
är att lyda den tanke som är Herren Gud.
tisdag 10 september 2013
Alltets spegel (5-6)
dikter av Dan Sondenius
5.
Mysteriet anas av den som i sin bostad
i djupa hemligheters värld är rotad
och därför i tanken sig ofta tar
dit man av nektar njuter alla dar.
Med öppna sinnen sluter man den bok
som läses av en girig högfärdstok
utan förmåga att i hjärtat förstå
att vi kan färdas framåt utan att gå.
O vad ängeln Gabriel saknas av de sanna,
de som Gud Fader aldrig önskat förbanna!
Gud vill ge sin ädla ledarstav,
som en gång hög ängel Gabriel gav,
till mänsklighetens förståndiga profet,
den som klok något om livet vet.
Med förmåga att skåda framåt ett tag
formar profeten den viktiga handlingslag
vi mänskor behöver för att kunna skåda ljus
där eljest blott härskar en grå dimmas brus.
Se, de har format en kedja av kloka råd,
de profeter som samlat i tempels förråd
den näring som vi levande behöver,
det som piggar upp där annat söver.
Mer av goda näringsriktiga gryn
för vår framtid upp mot höga skyn
där vi kan skåda en spegelsal
för våra möjliga handlingsval
och i hjärtat förstå det sätt
som formar det som är rätt.
Jag sluter mina ögon för att se
den som får mitt hjärta till att le.
Vi kan höjas ovan köttets krav.
Vi kan befria vår inre slav.
Med frihet i vårt sinne vi kan forma
en ny person av oss och sedan storma
den fästning som heter Elakhet
och vars vän är trög Bekvämlighet.
Djup är den känsla som når långt;
som öppnar där det är trångt
och en vän gör av den som förut
stormat mot oss med förgiftat spjut.
Broder är broder med bröder.
Klok sanning vår framtid göder.
6.
Högt är det pris vår tid betalar
då vi mänskor ej lyssnar i salar
där allt som avhandlas mest rör effektivitet,
hur man ska öka produktion och lönsamhet.
Den inre mänskan glöms helt enkelt bort
om vi bara ska köpa mer och av billig sort.
Om tillväxt i anden man talar i tysthet
och ingen vet vad som menas med kyskhet.
Sår i själen och därtill en förgiftad kropp
får den som av all lönsamhet förlorat sitt hopp.
Vad kan världen ge som inte mäts i pengar?
Kostar parkbesök lika mycket som sängar?
Lyssnar jag på min inre ängels röst
hör jag hur Gabriel viskar och ger tröst.
Synden hör denna världens ordning till.
Vi måste leva med den några dagar till.
Kommer fridens längtan till hjärnans krets
slår klara tanken på förnuftets svets
och formar en ny ordning av köpekalkylen.
Mer sojadryck ställs in i kylen.
Kommer var och en av oss att lyssna lite
slipper vi skyhöga summors vite
och kan få jorden att snurra i en annan bana
än hastigt nedför en rutschkana.
5.
Mysteriet anas av den som i sin bostad
i djupa hemligheters värld är rotad
och därför i tanken sig ofta tar
dit man av nektar njuter alla dar.
Med öppna sinnen sluter man den bok
som läses av en girig högfärdstok
utan förmåga att i hjärtat förstå
att vi kan färdas framåt utan att gå.
O vad ängeln Gabriel saknas av de sanna,
de som Gud Fader aldrig önskat förbanna!
Gud vill ge sin ädla ledarstav,
som en gång hög ängel Gabriel gav,
till mänsklighetens förståndiga profet,
den som klok något om livet vet.
Med förmåga att skåda framåt ett tag
formar profeten den viktiga handlingslag
vi mänskor behöver för att kunna skåda ljus
där eljest blott härskar en grå dimmas brus.
Se, de har format en kedja av kloka råd,
de profeter som samlat i tempels förråd
den näring som vi levande behöver,
det som piggar upp där annat söver.
Mer av goda näringsriktiga gryn
för vår framtid upp mot höga skyn
där vi kan skåda en spegelsal
för våra möjliga handlingsval
och i hjärtat förstå det sätt
som formar det som är rätt.
Jag sluter mina ögon för att se
den som får mitt hjärta till att le.
Vi kan höjas ovan köttets krav.
Vi kan befria vår inre slav.
Med frihet i vårt sinne vi kan forma
en ny person av oss och sedan storma
den fästning som heter Elakhet
och vars vän är trög Bekvämlighet.
Djup är den känsla som når långt;
som öppnar där det är trångt
och en vän gör av den som förut
stormat mot oss med förgiftat spjut.
Broder är broder med bröder.
Klok sanning vår framtid göder.
6.
Högt är det pris vår tid betalar
då vi mänskor ej lyssnar i salar
där allt som avhandlas mest rör effektivitet,
hur man ska öka produktion och lönsamhet.
Den inre mänskan glöms helt enkelt bort
om vi bara ska köpa mer och av billig sort.
Om tillväxt i anden man talar i tysthet
och ingen vet vad som menas med kyskhet.
Sår i själen och därtill en förgiftad kropp
får den som av all lönsamhet förlorat sitt hopp.
Vad kan världen ge som inte mäts i pengar?
Kostar parkbesök lika mycket som sängar?
Lyssnar jag på min inre ängels röst
hör jag hur Gabriel viskar och ger tröst.
Synden hör denna världens ordning till.
Vi måste leva med den några dagar till.
Kommer fridens längtan till hjärnans krets
slår klara tanken på förnuftets svets
och formar en ny ordning av köpekalkylen.
Mer sojadryck ställs in i kylen.
Kommer var och en av oss att lyssna lite
slipper vi skyhöga summors vite
och kan få jorden att snurra i en annan bana
än hastigt nedför en rutschkana.
måndag 9 september 2013
Alltets spegel (3-4)
dikter av Dan Sondenius
3.
En jämn ström av timmar oss tar
till nya och strålande dar.
En dag ska alla toner klinga ut
i den rymd som saknar både form och slut.
In i alltings innersta kan den komma
som låter all yttre form bli vattenånga.
Ett med dimman långt borta vi då blir
med eller utan shejkers elixir.
Till allt högre oktaver min tanke går.
Den får skörda som ock grödan sår.
Bland alla koordinata vi är
ej bundna evigt vara träl och pär.
Vi skådar i natten dagens ljus
reflekterat i inre brunnars brus.
Kloka blir vi av allt vi ser
då vi ej om yttre framgång ber.
Du finns långt inne i mitt jag
och jag är också för dig en norm, en lag.
Vi möts i det djup som förenar.
Det finns en stam till trädets grenar.
Vår vandrings mål är att bättre förstå
hur vi tillsammans på vägen ska kunna gå.
Förutan bråk om stegens riktning och takt
vi befrias ifrån ytans sken och förakt.
Det finns i mitt hjärta en dröm.
Den gör mig både glad och öm.
Fågeln bär en sång i sin näbb.
Den som lyssnar håller upp med gnäbb.
4.
Dimman, avlägsen i en fjärran sfär,
ger ton och stämning, blir atmosfär,
åt de tankar jag tänker i min ensamhet,
då känslan brinner och blir feberhet.
Det långt borta kommer till mitt nu
om klockan är fyra eller har slagit sju.
Evigheten tänker jag inte alls upp på.
Den lever i mig då jag känner så.
Vardagliga sysslor mister sin mening.
De blir för målet en sorts försening,
sådan att man på annat tänker
än det som i hjärtats inre blänker
med strålar som lyser upp ett universum
om de lämnar hjärtat för ett yttre rum.
Jag gläds åt att jag känner att jag har
en mening inom mig under livets dar.
Att det som är jag ska bli ett vi
när jordens tid för mig är förbi.
Att redan nu känna Alltets hjärta
får bort ifrån mig vardagens smärta.
Till högre höjder lyfts mitt sinne.
Jag får ett väldigt kosmiskt minne.
Allt som sker ses i detta ljus:
Det fordras krafter för att bygga hus
och de byggs ej upp på blott en dag.
Det är för oss alla en giltig lag.
Vägen är alltså också den ett mål
och värd glada vinnares segervrål.
Bron över molnens dalar ankrar
där vi varje ansträngning förankrar.
Då skingras snart dunkla vyer och vi får se
glada änglar mot goda kämpar le.
Om så det är till det okända vi sänder
våra unga vandrares fötter och händer
så kommer deras vandring en vacker dag
skriva för oss en ny grundlag,
en lag som tydlig och koncis
formulerar vad som gällt dunkelt fordomsvis,
dunkelt då det tagit tid att förstå
hur vi på riktigt sätt ska kunna gå
för att visa varandra den respekt
som för Varat självt är en viktig aspekt.
O änglar! Inom varje cell ni finns!
Ni våra alla bedrifter minns.
Ni vill att vi ska varandra förlåta,
ej blott bittra skrika och gråta
över mänskor som tycks vara skilda personer,
men vi är ytterst en, precis som kalkoner.
Därför brinner varje låga klar
för den som oss till fridens rike tar.
3.
En jämn ström av timmar oss tar
till nya och strålande dar.
En dag ska alla toner klinga ut
i den rymd som saknar både form och slut.
In i alltings innersta kan den komma
som låter all yttre form bli vattenånga.
Ett med dimman långt borta vi då blir
med eller utan shejkers elixir.
Till allt högre oktaver min tanke går.
Den får skörda som ock grödan sår.
Bland alla koordinata vi är
ej bundna evigt vara träl och pär.
Vi skådar i natten dagens ljus
reflekterat i inre brunnars brus.
Kloka blir vi av allt vi ser
då vi ej om yttre framgång ber.
Du finns långt inne i mitt jag
och jag är också för dig en norm, en lag.
Vi möts i det djup som förenar.
Det finns en stam till trädets grenar.
Vår vandrings mål är att bättre förstå
hur vi tillsammans på vägen ska kunna gå.
Förutan bråk om stegens riktning och takt
vi befrias ifrån ytans sken och förakt.
Det finns i mitt hjärta en dröm.
Den gör mig både glad och öm.
Fågeln bär en sång i sin näbb.
Den som lyssnar håller upp med gnäbb.
4.
Dimman, avlägsen i en fjärran sfär,
ger ton och stämning, blir atmosfär,
åt de tankar jag tänker i min ensamhet,
då känslan brinner och blir feberhet.
Det långt borta kommer till mitt nu
om klockan är fyra eller har slagit sju.
Evigheten tänker jag inte alls upp på.
Den lever i mig då jag känner så.
Vardagliga sysslor mister sin mening.
De blir för målet en sorts försening,
sådan att man på annat tänker
än det som i hjärtats inre blänker
med strålar som lyser upp ett universum
om de lämnar hjärtat för ett yttre rum.
Jag gläds åt att jag känner att jag har
en mening inom mig under livets dar.
Att det som är jag ska bli ett vi
när jordens tid för mig är förbi.
Att redan nu känna Alltets hjärta
får bort ifrån mig vardagens smärta.
Till högre höjder lyfts mitt sinne.
Jag får ett väldigt kosmiskt minne.
Allt som sker ses i detta ljus:
Det fordras krafter för att bygga hus
och de byggs ej upp på blott en dag.
Det är för oss alla en giltig lag.
Vägen är alltså också den ett mål
och värd glada vinnares segervrål.
Bron över molnens dalar ankrar
där vi varje ansträngning förankrar.
Då skingras snart dunkla vyer och vi får se
glada änglar mot goda kämpar le.
Om så det är till det okända vi sänder
våra unga vandrares fötter och händer
så kommer deras vandring en vacker dag
skriva för oss en ny grundlag,
en lag som tydlig och koncis
formulerar vad som gällt dunkelt fordomsvis,
dunkelt då det tagit tid att förstå
hur vi på riktigt sätt ska kunna gå
för att visa varandra den respekt
som för Varat självt är en viktig aspekt.
O änglar! Inom varje cell ni finns!
Ni våra alla bedrifter minns.
Ni vill att vi ska varandra förlåta,
ej blott bittra skrika och gråta
över mänskor som tycks vara skilda personer,
men vi är ytterst en, precis som kalkoner.
Därför brinner varje låga klar
för den som oss till fridens rike tar.
söndag 8 september 2013
Alltets spegel (1-2)
dikter av Dan Sondenius
1.
Så många scener det i världen finns
till vilka tusen små bilder binds!
Vi är aktörer i en svårbegriplig pjäs,
en till vilken nya scener träs.
Vi är aktörer som handlar var dag.
Vi söker efter mål av ett lämpligt slag.
Ytan bjuder oss många ting att se.
Förstår vi därför vad som snart ska ske?
Vi måste bortom tingens yta och skal
för att göra riktigt kloka handlingsval.
Bortom detaljerna det finns en värld
som kan ge oss en sammanhållen färd,
en ande så väldig i sitt enhetsväsen
att vi därifrån får regi till pjäsen.
O Gud och de varelser Du leder,
ge oss goda, humanitära seder!
Hjälp oss att vandra i detta liv
utan att snubbla vid vartannat kliv!
Höj oss till den höjd där vi ser
hur Du välvilligt mot hela världen ler!
2.
Ni vet att jag gillar pengar.
För dem kan man köpa bord, stol och sängar
och aldrig vara utan mat
att servera på smyckade silverfat.
Vid de överfyllda faten man ser
hur rikt den lever man kallar "Er".
Lätt är det inte att skåda det
som för sökaren är mål med levandet.
Utan klara fixerade mål
höjer sökaren upp sitt glas till skål
för att vandra på ett vettigt sätt,
för att söka vad är gott, sant och rätt.
Vägen är en del av det sökta,
det i heliga skrifters ord rökta.
Målet må vara dunkelt och sett i skyn
men det höjer vandraren upp ur dyn
och får honom bort från det hemska stup
som vid vägens kanter är terrängens djup.
Vid vägen växer de vackraste blommor
som för vandraren är både sång och trummor.
O denna blommornas underbara doft och färg,
den får glädje att födas i ryggens märg!
Varje steg blir enkelt och lätt att ta
för den som mer av färgers sång vill ha.
Energin ur ens inre strömmar.
Vi för alla små väsen ömmar.
Mer finns på vägen att skåda
för den som ej stannar i sin låda
utan till blommornas sång ackompanjerad
skrider framåt på vägen inspirerad
av den smala vägens filosofi,
inte av den breda vägens idioti.
Den man som ansvarslös vandrar
alla utom det egna egot klandrar
för all tänkbar och inträffad olycka
och behöver, i vart fall mentalt, en krycka.
Rosens sång och färg kan blott den höra
som vid djupets inre skatt fått röra
och i sitt inre hissats upp ur den grop
i vilken finns men ej hörs många klagorop.
Glöm stupets avgrund, du vandrare där,
om du vill smaka morgondagens friska bär
och inte sitta instängd i en låda,
häftad av egot vid dagens klåda
utan möjlighet att se vad där framme finns,
det som gör att den långt komne minns
med glädje alla steg han har tagit
på vägen där han sig från synd har tvagit.
1.
Så många scener det i världen finns
till vilka tusen små bilder binds!
Vi är aktörer i en svårbegriplig pjäs,
en till vilken nya scener träs.
Vi är aktörer som handlar var dag.
Vi söker efter mål av ett lämpligt slag.
Ytan bjuder oss många ting att se.
Förstår vi därför vad som snart ska ske?
Vi måste bortom tingens yta och skal
för att göra riktigt kloka handlingsval.
Bortom detaljerna det finns en värld
som kan ge oss en sammanhållen färd,
en ande så väldig i sitt enhetsväsen
att vi därifrån får regi till pjäsen.
O Gud och de varelser Du leder,
ge oss goda, humanitära seder!
Hjälp oss att vandra i detta liv
utan att snubbla vid vartannat kliv!
Höj oss till den höjd där vi ser
hur Du välvilligt mot hela världen ler!
2.
Ni vet att jag gillar pengar.
För dem kan man köpa bord, stol och sängar
och aldrig vara utan mat
att servera på smyckade silverfat.
Vid de överfyllda faten man ser
hur rikt den lever man kallar "Er".
Lätt är det inte att skåda det
som för sökaren är mål med levandet.
Utan klara fixerade mål
höjer sökaren upp sitt glas till skål
för att vandra på ett vettigt sätt,
för att söka vad är gott, sant och rätt.
Vägen är en del av det sökta,
det i heliga skrifters ord rökta.
Målet må vara dunkelt och sett i skyn
men det höjer vandraren upp ur dyn
och får honom bort från det hemska stup
som vid vägens kanter är terrängens djup.
Vid vägen växer de vackraste blommor
som för vandraren är både sång och trummor.
O denna blommornas underbara doft och färg,
den får glädje att födas i ryggens märg!
Varje steg blir enkelt och lätt att ta
för den som mer av färgers sång vill ha.
Energin ur ens inre strömmar.
Vi för alla små väsen ömmar.
Mer finns på vägen att skåda
för den som ej stannar i sin låda
utan till blommornas sång ackompanjerad
skrider framåt på vägen inspirerad
av den smala vägens filosofi,
inte av den breda vägens idioti.
Den man som ansvarslös vandrar
alla utom det egna egot klandrar
för all tänkbar och inträffad olycka
och behöver, i vart fall mentalt, en krycka.
Rosens sång och färg kan blott den höra
som vid djupets inre skatt fått röra
och i sitt inre hissats upp ur den grop
i vilken finns men ej hörs många klagorop.
Glöm stupets avgrund, du vandrare där,
om du vill smaka morgondagens friska bär
och inte sitta instängd i en låda,
häftad av egot vid dagens klåda
utan möjlighet att se vad där framme finns,
det som gör att den långt komne minns
med glädje alla steg han har tagit
på vägen där han sig från synd har tvagit.
lördag 25 maj 2013
Hjärtats djup (78-84)
en diktsvit av Dan Sondenius
78.
Det är tyst just här där nattens svala
vindar vilar, beredda på missförståndets
storm. Andarnas brandkårsutryckning
gäller felsatsande hjärnor, själar som
missar vinsten genom fel sorts spel. Då de
ej lyssnar på prästen har de att ledas rätt av
fåglar och fladdermöss som kan blåsa kärlek
över förlorade andar. Besjälade av naturens
djupare insikt kan den som vandrat i diket
komma upp och renas ifrån gamla tankars
tyngd. Ja, blommorna och bladen är våra
böner, men de är också bönesvar. Genom
dessa levande organismer kommunicerar
vi med Gud. Den som kommit upp ur diket
med hjälp av fladdermössens lodade och
fåglarnas sång har fått droppar av
Himmelens nektar.
79.
O nektar med din ljuva smak,
ägnad åt änglar och åt fladdermöss
samt åt den vision människan
har av det odödliga! Du är vad
vi svaga sökare bör söka för att
få den kraft som ger oss lyktor.
80.
Svävande som en dröm
i det okända är den människa
som inte ser livet. Det finns
mer än kedjor och sandkorn.
Det finns ett okänt ännu
inte skådat ljus.
81.
Når vi riktigt djupt in i kärnan
av vårt innersta syns sanningen klar:
skaparen och skapelsen är ett.
Vi är vågor i ett väldigt hav.
82.
Det är en sanning
att varje sång ska tystna.
Våra ljudvågor ska fly bort
till sina vänner som redan
finns i det okända, där
den verkliga sången finns.
83.
Får vi bara chansen
att med öppet hjärta
skåda världen då vi
finns i den
får vi nog med
näring för färden,
den färd som ska
föra oss till
verkligheten
bortom tiden.
84.
Frihetens timmar, du levande skatt
av samlad erfarenhets mineral!
Ur den insikt kunskapen föder
gror förmågan att göra egna val,
val som förökar värdet av massan
och som sprider vackra blommor
i en jord det är vår plikt att odla.
___________
78.
Det är tyst just här där nattens svala
vindar vilar, beredda på missförståndets
storm. Andarnas brandkårsutryckning
gäller felsatsande hjärnor, själar som
missar vinsten genom fel sorts spel. Då de
ej lyssnar på prästen har de att ledas rätt av
fåglar och fladdermöss som kan blåsa kärlek
över förlorade andar. Besjälade av naturens
djupare insikt kan den som vandrat i diket
komma upp och renas ifrån gamla tankars
tyngd. Ja, blommorna och bladen är våra
böner, men de är också bönesvar. Genom
dessa levande organismer kommunicerar
vi med Gud. Den som kommit upp ur diket
med hjälp av fladdermössens lodade och
fåglarnas sång har fått droppar av
Himmelens nektar.
79.
O nektar med din ljuva smak,
ägnad åt änglar och åt fladdermöss
samt åt den vision människan
har av det odödliga! Du är vad
vi svaga sökare bör söka för att
få den kraft som ger oss lyktor.
80.
Svävande som en dröm
i det okända är den människa
som inte ser livet. Det finns
mer än kedjor och sandkorn.
Det finns ett okänt ännu
inte skådat ljus.
81.
Når vi riktigt djupt in i kärnan
av vårt innersta syns sanningen klar:
skaparen och skapelsen är ett.
Vi är vågor i ett väldigt hav.
82.
Det är en sanning
att varje sång ska tystna.
Våra ljudvågor ska fly bort
till sina vänner som redan
finns i det okända, där
den verkliga sången finns.
83.
Får vi bara chansen
att med öppet hjärta
skåda världen då vi
finns i den
får vi nog med
näring för färden,
den färd som ska
föra oss till
verkligheten
bortom tiden.
84.
Frihetens timmar, du levande skatt
av samlad erfarenhets mineral!
Ur den insikt kunskapen föder
gror förmågan att göra egna val,
val som förökar värdet av massan
och som sprider vackra blommor
i en jord det är vår plikt att odla.
___________
Hjärtats djup (71-77)
en diktsvit av Dan Sondenius
71.
Vad ska omskapas av det eviga?
När är det min tur att inte blott vara
timglasets rinnande sekunder?
Lugna lägger vi oss till rätta
på sandbädden inför gryningens
mystiska ljusspel.
72.
Mäktig är upplevelsen av att dela
vandringen. Att var för sig kunna
studera virvlarna och sedan blandas
samman i en värld bortom skenets
fasad och förväntan.
73.
Betraktaren behöver orden inom sig.
Vid vågorna står vandraren stilla
och begrundar alltings helighet.
Det måste inte finnas en gud utöver
allt detta vi ser på stranden. Vågorna
viskar att sanden rymmer spår efter
fångsten. Här återföds vi då minnena
kommer över oss och då insikterna
förbättrat vår syn. Här finns livet
efter oss. Det enda som måste finnas:
spåren i faraos timglas.
74.
Guds änglar flyger med
fladdermössens vingar hit
undan gudlösa fördomars
förräderi. O fladdrande möss
som skygga för okunniga
döljer er för illvilliga blickar!
Ni vet att Gud till månen
sänt sin härlighets sken.
75.
Okunnighet möter fladdermössen
på deras flykt. O sanningens och
djupets missförstådda budbärare,
ni fladdermöss som människan
först rätt måste förstå för att
kunna älskas av Gud!
76.
I naturens skönhet och mångfald
manifesterar sig Alltets ande.
Av den underliggande flöjtmusiken
bjuds vi att närma oss kärlekens
väsen bland blad och träd och
bland härliga buskars bär.
77.
Det är genom fladdermössens ögon
Gud ser oss: känsliga lodande organ
tecknar en annan karta än vår egen,
en karta keruberna nyttjar.
71.
Vad ska omskapas av det eviga?
När är det min tur att inte blott vara
timglasets rinnande sekunder?
Lugna lägger vi oss till rätta
på sandbädden inför gryningens
mystiska ljusspel.
72.
Mäktig är upplevelsen av att dela
vandringen. Att var för sig kunna
studera virvlarna och sedan blandas
samman i en värld bortom skenets
fasad och förväntan.
73.
Betraktaren behöver orden inom sig.
Vid vågorna står vandraren stilla
och begrundar alltings helighet.
Det måste inte finnas en gud utöver
allt detta vi ser på stranden. Vågorna
viskar att sanden rymmer spår efter
fångsten. Här återföds vi då minnena
kommer över oss och då insikterna
förbättrat vår syn. Här finns livet
efter oss. Det enda som måste finnas:
spåren i faraos timglas.
74.
Guds änglar flyger med
fladdermössens vingar hit
undan gudlösa fördomars
förräderi. O fladdrande möss
som skygga för okunniga
döljer er för illvilliga blickar!
Ni vet att Gud till månen
sänt sin härlighets sken.
75.
Okunnighet möter fladdermössen
på deras flykt. O sanningens och
djupets missförstådda budbärare,
ni fladdermöss som människan
först rätt måste förstå för att
kunna älskas av Gud!
76.
I naturens skönhet och mångfald
manifesterar sig Alltets ande.
Av den underliggande flöjtmusiken
bjuds vi att närma oss kärlekens
väsen bland blad och träd och
bland härliga buskars bär.
77.
Det är genom fladdermössens ögon
Gud ser oss: känsliga lodande organ
tecknar en annan karta än vår egen,
en karta keruberna nyttjar.
fredag 24 maj 2013
Hjärtats djup (64-70)
en diktsvit av Dan Sondenius
64.
Jag ser den kloke filosofen i tankar
när ingen ser mig. Vid fruktskålen
vilar hans skrivarhand. Tankar
om morgondagen ska smälta
inom honom tillsammans med
frukten, främst de han väljer
då han befriats från vad som ledde
hans tankar fel. Ljuv är nattens
vila men dagens morgon måste
ses av de klarsynta, de med filosofens
blick. Framåt kan inte den gå som
bundits hårt till platsen för synden
av andra människors händer. Det
ljuva hjärtat tecknas av fruktens smak
där andarnas händer vidrör varandra
i gryningen och hopp finns för eget val.
65.
I Shivas dans skapas framtiden
av gudomligt lätta steg. Religionernas
skal har samma kärna för sökaren
som varm i hjärtat funnit vägens ljus.
Vi vill var och en av oss smycka
husväggen efter den sed som lärt oss se.
66.
O blod! Ack börd! Dessa molekyler
och syror vi ärver, ingraverade på
insidan av vår hud, skapar förvirring.
Av tolkningsproblemen lär vi oss
att Alltet sprungit fram ur dansen.
Vi är atomer av samma massa, utflödet
ur idéernas värld, där tankens lycka
och kärlek blev massa och dna.
67.
Sufin är den viskande sufflörsrösten
som ger mening åt sökarens vacklan.
Bortom bokstaven finns bildens
mening. Härlig är dess betydelse
för den verklige älskaren. Ur skålen
släcker han sin törst och är tacksam
mot virvelns heliga inre där
tankens ursprung finns.
68.
På stranden var allt öde
då ungdomarna försvunnit
från platsen. Ur deras lyckliga
skratt dröjde sig en ljuv äkthet
kvar, en blå blomma för
den lite äldre som vilsen
kommit tillbaka där också
hans egna steg fanns, nu
osynliga i den sand en
urmakare, på faraos uppdrag,
gav oss för att mäta tiden.
69.
Tiden är ett evigt nu
av utströdda sekunder.
Längtan, väntan, saknad
är tre länkar i den kedja
som formar vår upplevelse
av strömmen. Ur ett annat slags
universum strömmar då och nu
mot morgonens uppgående
i framtiden. Gud förlåter
nog vår vacklan den dag vi
erkänner att vi förvillat oss
av delarnas ytliga sken.
70.
Mot den djupare källan
dras vandraren, han som finns
kvar på stranden. Vardagens
heroer och statister är borta
från festen. Tystnaden finns
kvar med ett stilla vemod.
64.
Jag ser den kloke filosofen i tankar
när ingen ser mig. Vid fruktskålen
vilar hans skrivarhand. Tankar
om morgondagen ska smälta
inom honom tillsammans med
frukten, främst de han väljer
då han befriats från vad som ledde
hans tankar fel. Ljuv är nattens
vila men dagens morgon måste
ses av de klarsynta, de med filosofens
blick. Framåt kan inte den gå som
bundits hårt till platsen för synden
av andra människors händer. Det
ljuva hjärtat tecknas av fruktens smak
där andarnas händer vidrör varandra
i gryningen och hopp finns för eget val.
65.
I Shivas dans skapas framtiden
av gudomligt lätta steg. Religionernas
skal har samma kärna för sökaren
som varm i hjärtat funnit vägens ljus.
Vi vill var och en av oss smycka
husväggen efter den sed som lärt oss se.
66.
O blod! Ack börd! Dessa molekyler
och syror vi ärver, ingraverade på
insidan av vår hud, skapar förvirring.
Av tolkningsproblemen lär vi oss
att Alltet sprungit fram ur dansen.
Vi är atomer av samma massa, utflödet
ur idéernas värld, där tankens lycka
och kärlek blev massa och dna.
67.
Sufin är den viskande sufflörsrösten
som ger mening åt sökarens vacklan.
Bortom bokstaven finns bildens
mening. Härlig är dess betydelse
för den verklige älskaren. Ur skålen
släcker han sin törst och är tacksam
mot virvelns heliga inre där
tankens ursprung finns.
68.
På stranden var allt öde
då ungdomarna försvunnit
från platsen. Ur deras lyckliga
skratt dröjde sig en ljuv äkthet
kvar, en blå blomma för
den lite äldre som vilsen
kommit tillbaka där också
hans egna steg fanns, nu
osynliga i den sand en
urmakare, på faraos uppdrag,
gav oss för att mäta tiden.
69.
Tiden är ett evigt nu
av utströdda sekunder.
Längtan, väntan, saknad
är tre länkar i den kedja
som formar vår upplevelse
av strömmen. Ur ett annat slags
universum strömmar då och nu
mot morgonens uppgående
i framtiden. Gud förlåter
nog vår vacklan den dag vi
erkänner att vi förvillat oss
av delarnas ytliga sken.
70.
Mot den djupare källan
dras vandraren, han som finns
kvar på stranden. Vardagens
heroer och statister är borta
från festen. Tystnaden finns
kvar med ett stilla vemod.
tisdag 21 maj 2013
Hjärtats djup (57-63)
en diktsvit av Dan Sondenius
57.
Den tidiga morgonen
öppnar upp ett fönster
för fågelsången. Gud
talar till oss via
fåglars röst.
58.
Tyst är sagan i rummets
mörker. Utan ljus idisslas
drömmen för de halvslumrande.
Divanernas sidentyg avspeglar
en annan sorts prakt än den
materiella var gång en solstråle
träffar dess tyg. Reflexerna
ger oss en smak av nektar.
59.
Av strålarna kommer orden:
"Varde ljus!" ur Logos flödar,
Guds ande och eviga förnuft!
60.
Gud finns inte avskild i det yttre.
Det är ur en inre kärna vi spirat.
Som blomblad har vi vecklats ut, tätt
intill varandra. Vi kan känna daggen
en tidig morgon förebåda sommardagens
ljus. Värme uppstår den dagen av
våra förenade hjärtans slag.
61.
Hör inte på den som säger
att vi inte tillhör varandra,
att Guds universum inte är vårt!
Denna oändlighet är vår Himmel
då tanken är klar. Helvetet är
förnekelsen. Att förneka vår inre
källa är att beröva oss släktskapen
med varandra och att skilja av Gud
som någon bortom alla själars krets.
62.
Se, molekylens atomer
vill höra tillsammans. Den
spänning som anbringas
för att splittra bör istället
söka ensamheten för att
bilda nya kedjor.
63.
O konst! O vetenskap! O värden
som håller oss uppe och som
lovprisar skapandets ögonblick
och det eviga nu som finns
bortom bilderna av ögonblickets
skörhet. Briljansen i det sedda
blir minnen att bära på färden.
En dag ska vi avtäckas och
bilderna av det gångna ska
rekonstruera vår dröm inför
den eviga dagens domare.
57.
Den tidiga morgonen
öppnar upp ett fönster
för fågelsången. Gud
talar till oss via
fåglars röst.
58.
Tyst är sagan i rummets
mörker. Utan ljus idisslas
drömmen för de halvslumrande.
Divanernas sidentyg avspeglar
en annan sorts prakt än den
materiella var gång en solstråle
träffar dess tyg. Reflexerna
ger oss en smak av nektar.
59.
Av strålarna kommer orden:
"Varde ljus!" ur Logos flödar,
Guds ande och eviga förnuft!
60.
Gud finns inte avskild i det yttre.
Det är ur en inre kärna vi spirat.
Som blomblad har vi vecklats ut, tätt
intill varandra. Vi kan känna daggen
en tidig morgon förebåda sommardagens
ljus. Värme uppstår den dagen av
våra förenade hjärtans slag.
61.
Hör inte på den som säger
att vi inte tillhör varandra,
att Guds universum inte är vårt!
Denna oändlighet är vår Himmel
då tanken är klar. Helvetet är
förnekelsen. Att förneka vår inre
källa är att beröva oss släktskapen
med varandra och att skilja av Gud
som någon bortom alla själars krets.
62.
Se, molekylens atomer
vill höra tillsammans. Den
spänning som anbringas
för att splittra bör istället
söka ensamheten för att
bilda nya kedjor.
63.
O konst! O vetenskap! O värden
som håller oss uppe och som
lovprisar skapandets ögonblick
och det eviga nu som finns
bortom bilderna av ögonblickets
skörhet. Briljansen i det sedda
blir minnen att bära på färden.
En dag ska vi avtäckas och
bilderna av det gångna ska
rekonstruera vår dröm inför
den eviga dagens domare.
Hjärtats djup (50-56)
en diktsvit av Dan Sondenius
50.
Små insekter och stora djur
kan befria människan
ifrån hennes skal
och få henne att förstå
att allting inte är mode.
51.
Se hur pärlorna glittrar
på sidentyget i sin
flykt undan grusvägen!
Beundra det vackra
då det glänser! Se därför
skönheten hos en slät, mjuk
liten sten eller i kristallen,
den som säger: "Jag är
verklighet!"
52.
Delar av ett större poem
är dinosaurier, insekter
och mer eller mindre glittrande
stenar. Dikterna binder oss
samman, väver ett stort tyg
vars tunna trådar är vi.
53.
Bland blommorna
ber jag tyst min bön,
medan du söker efter
mig i kyrkan. Som en
farisé vill jag inte
posera en tro, en
filosofi om livet
och Alltet. Av ett
djupare djup vill jag
ledas. Av templet
i mitt hjärtas ljus.
Logos är en ande
och Logos vill vara
i mitt hjärta och Logos
säger att blommorna
och bladen ska
vara min bön.
54.
Och inse, vän av fraser,
att i böcker ligger tankar
konserverade och väntar
på att konsumeras.
55.
Jag är en varm anhängare
av kretsloppstanken och
vill därför nyttja böckernas
lärdom under min vandring.
Tankarna placeras tätt
intill varandra i mitt hjärtas
bibliotek. Jag känner starkt
att böckernas tankar är kloka
och att Gud visat sig för mig
i blommor och blad.
56.
Den yttre sången
ska tystna
och vi alla
sugas in i djupets
väldiga saga.
Råttorna ska
inte föraktas.
Vi delar dna.
50.
Små insekter och stora djur
kan befria människan
ifrån hennes skal
och få henne att förstå
att allting inte är mode.
51.
Se hur pärlorna glittrar
på sidentyget i sin
flykt undan grusvägen!
Beundra det vackra
då det glänser! Se därför
skönheten hos en slät, mjuk
liten sten eller i kristallen,
den som säger: "Jag är
verklighet!"
52.
Delar av ett större poem
är dinosaurier, insekter
och mer eller mindre glittrande
stenar. Dikterna binder oss
samman, väver ett stort tyg
vars tunna trådar är vi.
53.
Bland blommorna
ber jag tyst min bön,
medan du söker efter
mig i kyrkan. Som en
farisé vill jag inte
posera en tro, en
filosofi om livet
och Alltet. Av ett
djupare djup vill jag
ledas. Av templet
i mitt hjärtas ljus.
Logos är en ande
och Logos vill vara
i mitt hjärta och Logos
säger att blommorna
och bladen ska
vara min bön.
54.
Och inse, vän av fraser,
att i böcker ligger tankar
konserverade och väntar
på att konsumeras.
55.
Jag är en varm anhängare
av kretsloppstanken och
vill därför nyttja böckernas
lärdom under min vandring.
Tankarna placeras tätt
intill varandra i mitt hjärtas
bibliotek. Jag känner starkt
att böckernas tankar är kloka
och att Gud visat sig för mig
i blommor och blad.
56.
Den yttre sången
ska tystna
och vi alla
sugas in i djupets
väldiga saga.
Råttorna ska
inte föraktas.
Vi delar dna.
måndag 20 maj 2013
Hjärtats djup (43-49)
en diktsvit av Dan Sondenius
43.
Tjockt tyg kan
inte tysta vågorna.
Vi klär oss för att
dölja oss inför
de halvnakna.
Deras vandring har
stannat vid kusten.
Solen vill smaka vårt skinn.
Uppvärmda blir plaggen
en påminnelse
om kulturens ytlighet.
44.
O rymd, vad du gör oss
avlägsna den egna
spegelbilden!
I din evighet
känner vi Alltets vågor,
utflöden ur den första
stavelsen, den som
födde språket.
45.
Molnen ska en dag
tillbaka till havet
och dricka regndropparna
ur atmosfärens luftskål.
Fukt och torka flyter ihop
i punkten. Som ett tyst nu
glider betydelsen i det
som sker undan oss
på väg mot vatten.
46.
Jag vet att du hånar mig
för mina ord men den dag
du förstår dårens betydelse
ångrar du vad du sagt och
förstår att du själv är en.
Jag ska låta dig skratta.
Den dag meningens
ord når dig från djupet
ler jag lycklig åt
din mognad.
47.
Ett utflöde av ande
ur idéernas värld
materialiserar liv. Småsten
är tankar längs vägen,
laternor som sänder ut
evighetens längtan.
48.
I det ljuva ljuset från vägen
fordras koncentration
för att rätt fatta uppgiften.
49.
Hos jonglören finns dragen
som skiljer oss från dinosaurierna,
våra avlägsna släktingar - som vi
dock inte härstammar ifrån i
rakt nedstigande led. Så olika
vi materialiserats! Men djupets
känslor är lika inför den
fortsatta vandringen.
43.
Tjockt tyg kan
inte tysta vågorna.
Vi klär oss för att
dölja oss inför
de halvnakna.
Deras vandring har
stannat vid kusten.
Solen vill smaka vårt skinn.
Uppvärmda blir plaggen
en påminnelse
om kulturens ytlighet.
44.
O rymd, vad du gör oss
avlägsna den egna
spegelbilden!
I din evighet
känner vi Alltets vågor,
utflöden ur den första
stavelsen, den som
födde språket.
45.
Molnen ska en dag
tillbaka till havet
och dricka regndropparna
ur atmosfärens luftskål.
Fukt och torka flyter ihop
i punkten. Som ett tyst nu
glider betydelsen i det
som sker undan oss
på väg mot vatten.
46.
Jag vet att du hånar mig
för mina ord men den dag
du förstår dårens betydelse
ångrar du vad du sagt och
förstår att du själv är en.
Jag ska låta dig skratta.
Den dag meningens
ord når dig från djupet
ler jag lycklig åt
din mognad.
47.
Ett utflöde av ande
ur idéernas värld
materialiserar liv. Småsten
är tankar längs vägen,
laternor som sänder ut
evighetens längtan.
48.
I det ljuva ljuset från vägen
fordras koncentration
för att rätt fatta uppgiften.
49.
Hos jonglören finns dragen
som skiljer oss från dinosaurierna,
våra avlägsna släktingar - som vi
dock inte härstammar ifrån i
rakt nedstigande led. Så olika
vi materialiserats! Men djupets
känslor är lika inför den
fortsatta vandringen.
Hjärtats djup (36-42)
en diktsvit av Dan Sondenius
36.
Jag ser mig om
där gräset möter
sanden, en ny
stämning för
våra tankars flykt.
37.
Det var inte mer
med dessa dagar
än minuternas silande
genom timglaset.
Ack, vad sandig
vår tid är! Så upplöst
istället för upplyst.
38.
Jag vet inte vad tiden är,
kanske bara sand som skakas
av att vändas då timglaset
erfar sin begränsning.
Evigheten kan inte mätas
av glas och sand, ej heller
det som är mindre än det lilla.
39.
Bortom klotets väg
ur pyramidens djupa inre
tror du dig mäktig,
mycket bättre än jag.
Men vi är bara sandkorn
i timglaset som snart
ingen alls kan se.
40.
Djupet når man inte
med tunga stenblock. Lätt
och smidig är den spanare
som når pyramidens djup.
Det är en saga han finner,
en dröm för oss att leva,
vi som förtrollats
av strålar.
41.
På stranden står de halvnakna
och ser att kläderna utgör
segel för färden. Utan praktfullt
tyg får man välja den enkla
skutan och söka sig framåt
där vågorna brusar måttligt.
42.
Havets poesi når
stranden. De halvnakna
måste någon gång höra
symfonin från djupet.
Den som söker
lyssnar redan.
36.
Jag ser mig om
där gräset möter
sanden, en ny
stämning för
våra tankars flykt.
37.
Det var inte mer
med dessa dagar
än minuternas silande
genom timglaset.
Ack, vad sandig
vår tid är! Så upplöst
istället för upplyst.
38.
Jag vet inte vad tiden är,
kanske bara sand som skakas
av att vändas då timglaset
erfar sin begränsning.
Evigheten kan inte mätas
av glas och sand, ej heller
det som är mindre än det lilla.
39.
Bortom klotets väg
ur pyramidens djupa inre
tror du dig mäktig,
mycket bättre än jag.
Men vi är bara sandkorn
i timglaset som snart
ingen alls kan se.
40.
Djupet når man inte
med tunga stenblock. Lätt
och smidig är den spanare
som når pyramidens djup.
Det är en saga han finner,
en dröm för oss att leva,
vi som förtrollats
av strålar.
41.
På stranden står de halvnakna
och ser att kläderna utgör
segel för färden. Utan praktfullt
tyg får man välja den enkla
skutan och söka sig framåt
där vågorna brusar måttligt.
42.
Havets poesi når
stranden. De halvnakna
måste någon gång höra
symfonin från djupet.
Den som söker
lyssnar redan.
Hjärtats djup (29-35)
en diktsvit av Dan Sondenius
29.
Genom historiens rymd
har Gud kastat ut ett
pärlhalsband. Varje epok
är en ny pärla på det
pärlhalsbandet. På pärlan
är du en del av glansen.
Snart ska vi skina.
30.
Vid stranden får badaren
ett budskap sänt med
vågors vatten. Vi är små
droppar i detta väldiga hav!
Vågorna rullar mjukt in mot
stranden där många badar
utan kunskap om vattnet.
I dig finns ett rum som
förenar dig med oss alla.
Vi kan dra av vattendroppens
hud. I dig finns en röst
som fri förmår profetera
om havet.
31.
I skymningen söker den vilsne
i skyn efter tecken. Han saknar
sin lykta. Han kan inte se utan
sin lyktas ljus. Han inser inte
att stjärnorna är tankar, att
Himlen är hans inre sfär.
32.
I vårt inre finns sol och stjärnor.
I vårt inre vill Gud ge oss en krona.
Vi har att sträcka på oss för att
kunna tjäna. Vi måste se för att
ödmjukt kunna forma världen.
33.
Mellan dop och kröning
finns också dom, den att
avbörda sig sin synd. Fri
från tyngd kan du lättare
vandra mot din kröning.
34.
Tjänandets väsen utgör
kungakronans glans,
den värdighet Gud ger
den som vuxit i tanke.
Vid havets vågor begrundar jag
mitt inre havs vattendroppar.
O Gud som ger oss lugn och
ledning för vår färd
och för vår farkost!
Stjärnorna lyser på himlavalvet.
I den svartaste himmel blinkar
en stjärna av klaraste glans.
Den medlar mellan två världar.
Den besegrar ett stormigt hav.
35.
I templets luftiga inre
finns tillvarons stillhet.
Jag är nära mitt hjärta
och Guds tankar då jag
vistas i detta väldiga rum,
en avbildning av vår tro
på Guds storhet.
29.
Genom historiens rymd
har Gud kastat ut ett
pärlhalsband. Varje epok
är en ny pärla på det
pärlhalsbandet. På pärlan
är du en del av glansen.
Snart ska vi skina.
30.
Vid stranden får badaren
ett budskap sänt med
vågors vatten. Vi är små
droppar i detta väldiga hav!
Vågorna rullar mjukt in mot
stranden där många badar
utan kunskap om vattnet.
I dig finns ett rum som
förenar dig med oss alla.
Vi kan dra av vattendroppens
hud. I dig finns en röst
som fri förmår profetera
om havet.
31.
I skymningen söker den vilsne
i skyn efter tecken. Han saknar
sin lykta. Han kan inte se utan
sin lyktas ljus. Han inser inte
att stjärnorna är tankar, att
Himlen är hans inre sfär.
32.
I vårt inre finns sol och stjärnor.
I vårt inre vill Gud ge oss en krona.
Vi har att sträcka på oss för att
kunna tjäna. Vi måste se för att
ödmjukt kunna forma världen.
33.
Mellan dop och kröning
finns också dom, den att
avbörda sig sin synd. Fri
från tyngd kan du lättare
vandra mot din kröning.
34.
Tjänandets väsen utgör
kungakronans glans,
den värdighet Gud ger
den som vuxit i tanke.
Vid havets vågor begrundar jag
mitt inre havs vattendroppar.
O Gud som ger oss lugn och
ledning för vår färd
och för vår farkost!
Stjärnorna lyser på himlavalvet.
I den svartaste himmel blinkar
en stjärna av klaraste glans.
Den medlar mellan två världar.
Den besegrar ett stormigt hav.
35.
I templets luftiga inre
finns tillvarons stillhet.
Jag är nära mitt hjärta
och Guds tankar då jag
vistas i detta väldiga rum,
en avbildning av vår tro
på Guds storhet.
Hjärtats djup (22-28)
en diktsvit av Dan Sondenius
22.
Det hårda, kalla har en glans
som stöter bort mig. O du stad
som skyddar våra hjärtan, ge
oss dina mjuka vågors brus
så att vi lyckliga kan svalkas!
Det hårda, torra ska brista och
det kalla ska bli varmt, när
tankens djup ankrar i hjärtat.
23.
I världens mörker hägrar
bortom döden ett ljus,
en flämtande låga av längtan.
Bortom den falska fasaden
finns en djup värld av sanning.
Det falska är blott ett ytligt sken.
Det sanna en verklighet som varar.
24.
Du är en ärans man
som förståndigt förmått
navigera på vågigt vatten,
du som inte glömmer
vad vinst du gjorde
då du undvek klippa
och grund. Din
sjömanskonst berikar
din besättning. Din
sjömanskonst för
varor till vår hamn.
25.
Ur djupet av mitt eget
innersta stiger en duva.
Jag är i pyramidens gåta.
Pärlor från mystikens
fjäderpenna är vad duvan
ger mig. Ord från Gud.
26.
Moln av tid driver sakta
över ökensanden. Den blå
himlen ler åt stadens brunnar.
Långväga handel ger folket
frukt. Vid palmen sitter
meditatören, enad med
Alltet.
27.
Ananas och apelsin har löften
åt varje hungrigt hjärta. Bortom
diamantens glans finns ett
annat slags rikedom, en rikedom
med härlig smak.
28.
För många år sen drömde jag.
Inför angriparen kände jag mig
maktlös. Nu vet jag att mullret
bakom mig var förtruppen
till min armé.
22.
Det hårda, kalla har en glans
som stöter bort mig. O du stad
som skyddar våra hjärtan, ge
oss dina mjuka vågors brus
så att vi lyckliga kan svalkas!
Det hårda, torra ska brista och
det kalla ska bli varmt, när
tankens djup ankrar i hjärtat.
23.
I världens mörker hägrar
bortom döden ett ljus,
en flämtande låga av längtan.
Bortom den falska fasaden
finns en djup värld av sanning.
Det falska är blott ett ytligt sken.
Det sanna en verklighet som varar.
24.
Du är en ärans man
som förståndigt förmått
navigera på vågigt vatten,
du som inte glömmer
vad vinst du gjorde
då du undvek klippa
och grund. Din
sjömanskonst berikar
din besättning. Din
sjömanskonst för
varor till vår hamn.
25.
Ur djupet av mitt eget
innersta stiger en duva.
Jag är i pyramidens gåta.
Pärlor från mystikens
fjäderpenna är vad duvan
ger mig. Ord från Gud.
26.
Moln av tid driver sakta
över ökensanden. Den blå
himlen ler åt stadens brunnar.
Långväga handel ger folket
frukt. Vid palmen sitter
meditatören, enad med
Alltet.
27.
Ananas och apelsin har löften
åt varje hungrigt hjärta. Bortom
diamantens glans finns ett
annat slags rikedom, en rikedom
med härlig smak.
28.
För många år sen drömde jag.
Inför angriparen kände jag mig
maktlös. Nu vet jag att mullret
bakom mig var förtruppen
till min armé.
söndag 19 maj 2013
Hjärtats djup (15-21)
en diktsvit av Dan Sondenius
15.
Trappstegen bär vittnesbörd
om det förflutnas möda. Över
slätterna har individerna spridits
då den gemensamma flocken
skingrades. Ack, ursprungliga
familj av gemensamhet! Blott få
av er får nu kliva uppför trappan
mot höjden där utsikten finns!
16.
Jag vänder mig om
för att se tillbaka.
Många timmar har
runnit bort i timglasets
ström av sand. Jag går
framåt för att förenas
med sandkornen.
17.
Några oskrivna vykort ligger
i bokhyllan. Jag fick dem inte
av någon avlägsen vän. De är
oskrivna. Det var jag som
sökte deras bild för att inom
mig finna avsändaren.
18.
Det som känns hårt kan bli ännu hårdare.
Det finns inget annat val än att fortsätta
vandringen. Lögnerna ska en dag drunkna
bland sandkornen. Då får jag upprättelse.
19.
För slaven är arbetaren en seger.
Fakiren känner glasskärvan skapa
en känsla av sammet i handen.
Arbetaren upprättar slaven. O tjänare
i andras kedjor bunden och i vårt
medvetande alltför snart försvunnen!
Dina steg är den must som gör
visdom av erfarenhetens faktamängd.
20.
Fakiren vilar på sin spikmatta.
Varje övning gör den mjukare.
Min spikmatta är den tystnad
sanningen lindats in i. Lögnen har
stulit mina ord, min tanke har
skingrats. Från min hand:
droppar av blod! Och
från min tanke: en ocean
av droppar som ska
tunna ut sorgens blod.
21.
Det är sorgens droppar som
röda faller från min hand. Jag
har skurit mig på tistelns taggar.
Jag har sårats av en ros.
För mig för fakirens väg framåt:
att vinna det mjuka som det
hårda vassa ger är att vinna
vatten ur torra blad.
15.
Trappstegen bär vittnesbörd
om det förflutnas möda. Över
slätterna har individerna spridits
då den gemensamma flocken
skingrades. Ack, ursprungliga
familj av gemensamhet! Blott få
av er får nu kliva uppför trappan
mot höjden där utsikten finns!
16.
Jag vänder mig om
för att se tillbaka.
Många timmar har
runnit bort i timglasets
ström av sand. Jag går
framåt för att förenas
med sandkornen.
17.
Några oskrivna vykort ligger
i bokhyllan. Jag fick dem inte
av någon avlägsen vän. De är
oskrivna. Det var jag som
sökte deras bild för att inom
mig finna avsändaren.
18.
Det som känns hårt kan bli ännu hårdare.
Det finns inget annat val än att fortsätta
vandringen. Lögnerna ska en dag drunkna
bland sandkornen. Då får jag upprättelse.
19.
För slaven är arbetaren en seger.
Fakiren känner glasskärvan skapa
en känsla av sammet i handen.
Arbetaren upprättar slaven. O tjänare
i andras kedjor bunden och i vårt
medvetande alltför snart försvunnen!
Dina steg är den must som gör
visdom av erfarenhetens faktamängd.
20.
Fakiren vilar på sin spikmatta.
Varje övning gör den mjukare.
Min spikmatta är den tystnad
sanningen lindats in i. Lögnen har
stulit mina ord, min tanke har
skingrats. Från min hand:
droppar av blod! Och
från min tanke: en ocean
av droppar som ska
tunna ut sorgens blod.
21.
Det är sorgens droppar som
röda faller från min hand. Jag
har skurit mig på tistelns taggar.
Jag har sårats av en ros.
För mig för fakirens väg framåt:
att vinna det mjuka som det
hårda vassa ger är att vinna
vatten ur torra blad.
lördag 18 maj 2013
Hjärtats djup (8-14)
en diktsvit av Dan Sondenius
8.
Långt inom oss finns den
ursprungliga tiden. Det första
klockslaget ekar i mitt hjärtas
djup. Våra gemensamma sandkorn
delar samma timglas av
oåtkomlighet. Djup är vår
sanning, förvarad i det innersta.
Samma kropp, samma skal, täckte
våra själar innan delningen.
Vår själs längtan är jagets hunger
efter ett flytt gemensamt vi.
9.
Hon stiger upp ur röken
för att skingra den. Omsvept
av det röda tyget ger hon
blombuketten kraft. Det är
en djupare form av estetik
att låta själen uppfylla
rummet, det som en gång
var öde. Hennes trippande
steg får vår andning
att tystna.
10.
Juvelerna bär vår längtans fågelsång.
O rikedom att se utan att äga!
Bland stenarna vid havet förvandlas
jag av vågorna. Jag blir ett med hav
och strand. Till safirens glans flyr
min själ, då jag skådar betongen.
11.
Glaskulorna rymmer alternativa
världar. Du skådar in i dem och ges
av andra ett falskt ljus. Men på väggen
hänger en tavla med en värld av färg
som ger din tanke kraft. Jag går in
i den världen när jag vill bli verklig.
Då flyr jag vår vardags illusion.
12.
Muren delar oss i två delar.
Bronset på andra sidan blir ett
oåtkomligt silver. Vid muren
trevar händer, giriga söker de
föreningens luft. Andra vänder
sig tvekande bort. Då vi skådar
fåfänga försök att hoppa högt
finner vi den borttagbara stenen.
Guld och silver förvandlas, då
murens stenar ej finns här mer.
13.
Friheten är ingen dinosaurie
som bestämmer åt oss. Friheten
är en osynlig fågel som finns
i våra hjärtan.
14.
Havets vågor smeker strandens stenar mjuka.
Så många vågor som fuktat stranden! Havets
vatten andas och generationerna krymper
till något smått vid jämförelse. Denna själ
fanns också på korset. Detta vatten
är ett heligt blod.
8.
Långt inom oss finns den
ursprungliga tiden. Det första
klockslaget ekar i mitt hjärtas
djup. Våra gemensamma sandkorn
delar samma timglas av
oåtkomlighet. Djup är vår
sanning, förvarad i det innersta.
Samma kropp, samma skal, täckte
våra själar innan delningen.
Vår själs längtan är jagets hunger
efter ett flytt gemensamt vi.
9.
Hon stiger upp ur röken
för att skingra den. Omsvept
av det röda tyget ger hon
blombuketten kraft. Det är
en djupare form av estetik
att låta själen uppfylla
rummet, det som en gång
var öde. Hennes trippande
steg får vår andning
att tystna.
10.
Juvelerna bär vår längtans fågelsång.
O rikedom att se utan att äga!
Bland stenarna vid havet förvandlas
jag av vågorna. Jag blir ett med hav
och strand. Till safirens glans flyr
min själ, då jag skådar betongen.
11.
Glaskulorna rymmer alternativa
världar. Du skådar in i dem och ges
av andra ett falskt ljus. Men på väggen
hänger en tavla med en värld av färg
som ger din tanke kraft. Jag går in
i den världen när jag vill bli verklig.
Då flyr jag vår vardags illusion.
12.
Muren delar oss i två delar.
Bronset på andra sidan blir ett
oåtkomligt silver. Vid muren
trevar händer, giriga söker de
föreningens luft. Andra vänder
sig tvekande bort. Då vi skådar
fåfänga försök att hoppa högt
finner vi den borttagbara stenen.
Guld och silver förvandlas, då
murens stenar ej finns här mer.
13.
Friheten är ingen dinosaurie
som bestämmer åt oss. Friheten
är en osynlig fågel som finns
i våra hjärtan.
14.
Havets vågor smeker strandens stenar mjuka.
Så många vågor som fuktat stranden! Havets
vatten andas och generationerna krymper
till något smått vid jämförelse. Denna själ
fanns också på korset. Detta vatten
är ett heligt blod.
fredag 17 maj 2013
Hjärtats djup (1-7)
en diktsvit av Dan Sondenius
1.
Det gamla rummet är fyllt
av rökelse men saknar ljus.
Blott rubinen och safiren
i mitt inre upplyser våningen.
Det fördolda dominerar mig här.
Befrielsens strålar finner ingen
rak väg i det dunkla men fångas
upp av tron. Korset är en hov att
fånga strålar med. Jag uppfylls
av dessa strålar då jag blundar
och glömmer våningen. Jag ska
sväva bort härifrån och sedan
flyga, fritt och högt.
2.
Tjocka olästa luntar, borttappade
avhandlingar, finns runt omkring
mig. Rummet saknar ordentlig
möblering. Alla dessa utkast här
finns, försök att fånga samtiden
i det förgångnas nät. Det går inte.
Guldsmycket lyser i mörkret,
men jag äger det inte. Hälften av
livet är åtrå, mycket av resten är
glömska. Utkasten ska systematisera
dammkornen och ge ljus åt dunkla
samband. Jag skriver då jag andas.
Slitna möbler trivs tillsammans
med aldrig lästa avhandlingar
och dessa utkast som utgör avtryck
av vår egen andning, speciellt då vi
betraktar glädjen i barnets blick.
Barn förmår tveka men utkastens
meningar problematiserar osäkerheten
och gör en staty av den. Från håll
kan vi betrakta denna artefakt och
lugna ner vår andning.
3.
Ur djupet kommer rökelsen,
den pyramiden ej kunde dölja.
Reflekterade i mässingsfatet
är de strålar som upplyser oss
om sambanden. Jag ser spåren
i ökensanden. Jag ser vår egen
vandring och förstår att
professorn dräpte kollegan,
då det röda blodet bubblade
av avundsjukans frätande begär.
4.
Där tempelväggarna inte kan ses,
där skådar vi den framgångsrike
sökaren. Vi höjer pokalen för hans
framgång och försöker rekonstruera
stegen i vår egen karta.
5.
Min berättelse förs fram
av föreställningar. Vad som
sker är mystiskt, dolt för ytans
betraktare. Bortom ytan kan
vi finna Gud och åror för
vår färd på floden. Text ska
länkas vid text för den
verklige sökaren.
6.
Texten lever utanför våra dörrar
och i våra hjärtans djup. Den heliga
texten lever då jag ser den som
en skattkarta. Jag får inte förslösa
min rikedom, den som hör till
mitt eget tempel. Jag bör se andra
som tempel, ej ägnade att förfalla.
Den tron ger sökarens lykta ljus.
7.
Från min våning ter sig fönstren
som möjliga vägar till rymdens
yviga luft. Bland molnen leker
mina tankar då de tröttnat på
studier, den läsning som fyllt
ett inre rum med sällsam saft.
Från det rummet finns fönster
till ett inre universum. Eviga rum
öppet för alla som finns där,
för den som passerat dit in!
Jag vill dock ej fastna i djupet,
sugas in i den värld som framfött
oss för att vi ska besegra den
yttre världens fasor. Den verkliga
rädslans skakande spöken måste
först försvinna, innan trupperna
samlat drar sig tillbaka dit
Befälhavaren finns.
1.
Det gamla rummet är fyllt
av rökelse men saknar ljus.
Blott rubinen och safiren
i mitt inre upplyser våningen.
Det fördolda dominerar mig här.
Befrielsens strålar finner ingen
rak väg i det dunkla men fångas
upp av tron. Korset är en hov att
fånga strålar med. Jag uppfylls
av dessa strålar då jag blundar
och glömmer våningen. Jag ska
sväva bort härifrån och sedan
flyga, fritt och högt.
2.
Tjocka olästa luntar, borttappade
avhandlingar, finns runt omkring
mig. Rummet saknar ordentlig
möblering. Alla dessa utkast här
finns, försök att fånga samtiden
i det förgångnas nät. Det går inte.
Guldsmycket lyser i mörkret,
men jag äger det inte. Hälften av
livet är åtrå, mycket av resten är
glömska. Utkasten ska systematisera
dammkornen och ge ljus åt dunkla
samband. Jag skriver då jag andas.
Slitna möbler trivs tillsammans
med aldrig lästa avhandlingar
och dessa utkast som utgör avtryck
av vår egen andning, speciellt då vi
betraktar glädjen i barnets blick.
Barn förmår tveka men utkastens
meningar problematiserar osäkerheten
och gör en staty av den. Från håll
kan vi betrakta denna artefakt och
lugna ner vår andning.
3.
Ur djupet kommer rökelsen,
den pyramiden ej kunde dölja.
Reflekterade i mässingsfatet
är de strålar som upplyser oss
om sambanden. Jag ser spåren
i ökensanden. Jag ser vår egen
vandring och förstår att
professorn dräpte kollegan,
då det röda blodet bubblade
av avundsjukans frätande begär.
4.
Där tempelväggarna inte kan ses,
där skådar vi den framgångsrike
sökaren. Vi höjer pokalen för hans
framgång och försöker rekonstruera
stegen i vår egen karta.
5.
Min berättelse förs fram
av föreställningar. Vad som
sker är mystiskt, dolt för ytans
betraktare. Bortom ytan kan
vi finna Gud och åror för
vår färd på floden. Text ska
länkas vid text för den
verklige sökaren.
6.
Texten lever utanför våra dörrar
och i våra hjärtans djup. Den heliga
texten lever då jag ser den som
en skattkarta. Jag får inte förslösa
min rikedom, den som hör till
mitt eget tempel. Jag bör se andra
som tempel, ej ägnade att förfalla.
Den tron ger sökarens lykta ljus.
7.
Från min våning ter sig fönstren
som möjliga vägar till rymdens
yviga luft. Bland molnen leker
mina tankar då de tröttnat på
studier, den läsning som fyllt
ett inre rum med sällsam saft.
Från det rummet finns fönster
till ett inre universum. Eviga rum
öppet för alla som finns där,
för den som passerat dit in!
Jag vill dock ej fastna i djupet,
sugas in i den värld som framfött
oss för att vi ska besegra den
yttre världens fasor. Den verkliga
rädslans skakande spöken måste
först försvinna, innan trupperna
samlat drar sig tillbaka dit
Befälhavaren finns.
söndag 6 januari 2013
Den gamla saluhallen
en dikt av Dan Sondenius
Den gamla saluhallen
Den öppna hallen bar bilderna
åt oss av den gångna dagens handel.
Vad många grönsakerna en gång var
som folk greppade snabbt om och
förde bort till egna avlägsna rum!
Jag minns ännu barndomens timmar
då allt var nytt under saluhallens
höga och drömskt välvda tak.
Jag ska stå där bakom borden
och sälja frukt och grönt en gång,
tänkte den pojke som blev jag.
Jag har ej längre hans släta drag
och hans tankar äger jag inte.
Helt annorlunda har jag formats
av tiden utanför denna hall
där håret vill återfå sin färg
och huden befrias ifrån gravyr.
Mot ett större djup och allvar
strävar den vuxne som går mot
livets oundvikliga höst, men hur
vi än strävar vandrar vi bort
ifrån barnets självklara kärna.
Vi bygger bilder i vårt inre av Gud
för att få åter vad som flytt.
Den gamla saluhallen
Den öppna hallen bar bilderna
åt oss av den gångna dagens handel.
Vad många grönsakerna en gång var
som folk greppade snabbt om och
förde bort till egna avlägsna rum!
Jag minns ännu barndomens timmar
då allt var nytt under saluhallens
höga och drömskt välvda tak.
Jag ska stå där bakom borden
och sälja frukt och grönt en gång,
tänkte den pojke som blev jag.
Jag har ej längre hans släta drag
och hans tankar äger jag inte.
Helt annorlunda har jag formats
av tiden utanför denna hall
där håret vill återfå sin färg
och huden befrias ifrån gravyr.
Mot ett större djup och allvar
strävar den vuxne som går mot
livets oundvikliga höst, men hur
vi än strävar vandrar vi bort
ifrån barnets självklara kärna.
Vi bygger bilder i vårt inre av Gud
för att få åter vad som flytt.
fredag 4 januari 2013
Förenande band
en dikt av Dan Sondenius
Förenande band
Stadens stenar gråter.
Alla dessa fötter som
betrampat stenplattorna!
Trottoaren för vandraren
bort från vilsenheten.
Mjuk asfalt är för
ömma fötter en vädjan
efter buskars rötter och ro.
Utan dogmer och katekes
är dessa trottoarer
som har plats åt oss alla.
Var kan friheten vandra
om inte här där det inte
fordras examensbevis?
Runt kyrkorna leds vi
av små smala gator
som leder bort
rusningstrafiken.
Vi går in i kyrkan,
besöker biblioteket
och handlar i butiken,
men är snart tillbaka
på trottoaren. Dit leds
vi också av tanken på
buss eller bil. En av- och
påstigningsramp för folk
som ställts lika av gatunätet!
Förenande band
Stadens stenar gråter.
Alla dessa fötter som
betrampat stenplattorna!
Trottoaren för vandraren
bort från vilsenheten.
Mjuk asfalt är för
ömma fötter en vädjan
efter buskars rötter och ro.
Utan dogmer och katekes
är dessa trottoarer
som har plats åt oss alla.
Var kan friheten vandra
om inte här där det inte
fordras examensbevis?
Runt kyrkorna leds vi
av små smala gator
som leder bort
rusningstrafiken.
Vi går in i kyrkan,
besöker biblioteket
och handlar i butiken,
men är snart tillbaka
på trottoaren. Dit leds
vi också av tanken på
buss eller bil. En av- och
påstigningsramp för folk
som ställts lika av gatunätet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
