Hjärtats djup (78-84)

en diktsvit av Dan Sondenius


78.

Det är tyst just här där nattens svala
vindar vilar, beredda på missförståndets
storm. Andarnas brandkårsutryckning
gäller felsatsande hjärnor, själar som
missar vinsten genom fel sorts spel. Då de
ej lyssnar på prästen har de att ledas rätt av
fåglar och fladdermöss som kan blåsa kärlek
över förlorade andar. Besjälade av naturens
djupare insikt kan den som vandrat i diket
komma upp och renas ifrån gamla tankars
tyngd. Ja, blommorna och bladen är våra
böner, men de är också bönesvar. Genom
dessa levande organismer kommunicerar
vi med Gud. Den som kommit upp ur diket
med hjälp av fladdermössens lodade och
fåglarnas sång har fått droppar av
Himmelens nektar.


79.

O nektar med din ljuva smak,
ägnad åt änglar och åt fladdermöss
samt åt den vision människan
har av det odödliga! Du är vad
vi svaga sökare bör söka för att
få den kraft som ger oss lyktor.


80.

Svävande som en dröm
i det okända är den människa
som inte ser livet. Det finns
mer än kedjor och sandkorn.
Det finns ett okänt ännu
inte skådat ljus.


81.

Når vi riktigt djupt in i kärnan
av vårt innersta syns sanningen klar:
skaparen och skapelsen är ett.
Vi är vågor i ett väldigt hav.


82.

Det är en sanning
att varje sång ska tystna.
Våra ljudvågor ska fly bort
till sina vänner som redan
finns i det okända, där
den verkliga sången finns.


83.

Får vi bara chansen
att med öppet hjärta
skåda världen då vi
finns i den
får vi nog med
näring för färden,
den färd som ska
föra oss till
verkligheten
bortom tiden.


84.

Frihetens timmar, du levande skatt
av samlad erfarenhets mineral!
Ur den insikt kunskapen föder
gror förmågan att göra egna val,
val som förökar värdet av massan
och som sprider vackra blommor
i en jord det är vår plikt att odla.


             ___________

Hjärtats djup (71-77)

en diktsvit av Dan Sondenius


71.

Vad ska omskapas av det eviga?
När är det min tur att inte blott vara
timglasets rinnande sekunder?
Lugna lägger vi oss till rätta
på sandbädden inför gryningens
mystiska ljusspel.


72.

Mäktig är upplevelsen av att dela
vandringen. Att var för sig kunna
studera virvlarna och sedan blandas
samman i en värld bortom skenets
fasad och förväntan.


73.

Betraktaren behöver orden inom sig.
Vid vågorna står vandraren stilla
och begrundar alltings helighet.
Det måste inte finnas en gud utöver
allt detta vi ser på stranden. Vågorna
viskar att sanden rymmer spår efter
fångsten. Här återföds vi då minnena
kommer över oss och då insikterna
förbättrat vår syn. Här finns livet
efter oss. Det enda som måste finnas:
spåren i faraos timglas.


74.

Guds änglar flyger med
fladdermössens vingar hit
undan gudlösa fördomars
förräderi. O fladdrande möss
som skygga för okunniga
döljer er för illvilliga blickar!
Ni vet att Gud till månen
sänt sin härlighets sken.


75.

Okunnighet möter fladdermössen
på deras flykt. O sanningens och
djupets missförstådda budbärare,
ni fladdermöss som människan
först rätt måste förstå för att
kunna älskas av Gud!


76.

I naturens skönhet och mångfald
manifesterar sig Alltets ande.
Av den underliggande flöjtmusiken
bjuds vi att närma oss kärlekens
väsen bland blad och träd och
bland härliga buskars bär.


77.

Det är genom fladdermössens ögon
Gud ser oss: känsliga lodande organ
tecknar en annan karta än vår egen,
en karta keruberna nyttjar.

Hjärtats djup (64-70)

en diktsvit av Dan Sondenius


64.

Jag ser den kloke filosofen i tankar
när ingen ser mig. Vid fruktskålen
vilar hans skrivarhand. Tankar
om morgondagen ska smälta
inom honom tillsammans med
frukten, främst de han väljer
då han befriats från vad som ledde
hans tankar fel. Ljuv är nattens
vila men dagens morgon måste
ses av de klarsynta, de med filosofens
blick. Framåt kan inte den gå som
bundits hårt till platsen för synden
av andra människors händer. Det
ljuva hjärtat tecknas av fruktens smak
där andarnas händer vidrör varandra
i gryningen och hopp finns för eget val.


65.

I Shivas dans skapas framtiden
av gudomligt lätta steg. Religionernas
skal har samma kärna för sökaren
som varm i hjärtat funnit vägens ljus.
Vi vill var och en av oss smycka
husväggen efter den sed som lärt oss se.


66.

O blod! Ack börd! Dessa molekyler
och syror vi ärver, ingraverade på
insidan av vår hud, skapar förvirring.
Av tolkningsproblemen lär vi oss
att Alltet sprungit fram ur dansen.
Vi är atomer av samma massa, utflödet
ur idéernas värld, där tankens lycka
och kärlek blev massa och dna.


67.

Sufin är den viskande sufflörsrösten
som ger mening åt sökarens vacklan.
Bortom bokstaven finns bildens
mening. Härlig är dess betydelse
för den verklige älskaren. Ur skålen
släcker han sin törst och är tacksam
mot virvelns heliga inre där
tankens ursprung finns.


68.

På stranden var allt öde
då ungdomarna försvunnit
från platsen. Ur deras lyckliga
skratt dröjde sig en ljuv äkthet
kvar, en blå blomma för
den lite äldre som vilsen
kommit tillbaka där också
hans egna steg fanns, nu
osynliga i den sand en
urmakare, på faraos uppdrag,
gav oss för att mäta tiden.


69.

Tiden är ett evigt nu
av utströdda sekunder.
Längtan, väntan, saknad
är tre länkar i den kedja
som formar vår upplevelse
av strömmen. Ur ett annat slags
universum strömmar då och nu
mot morgonens uppgående
i framtiden. Gud förlåter
nog vår vacklan den dag vi
erkänner att vi förvillat oss
av delarnas ytliga sken.


70.

Mot den djupare källan
dras vandraren, han som finns
kvar på stranden. Vardagens
heroer och statister är borta
från festen. Tystnaden finns
kvar med ett stilla vemod.

Hjärtats djup (57-63)

en diktsvit av Dan Sondenius


57.

Den tidiga morgonen
öppnar upp ett fönster
för fågelsången. Gud
talar till oss via
fåglars röst.


58.

Tyst är sagan i rummets
mörker. Utan ljus idisslas
drömmen för de halvslumrande.
Divanernas sidentyg avspeglar
en annan sorts prakt än den
materiella var gång en solstråle
träffar dess tyg. Reflexerna
ger oss en smak av nektar.


59.

Av strålarna kommer orden:
"Varde ljus!" ur Logos flödar,
Guds ande och eviga förnuft!


60.

Gud finns inte avskild i det yttre.
Det är ur en inre kärna vi spirat.
Som blomblad har vi vecklats ut, tätt
intill varandra. Vi kan känna daggen
en tidig morgon förebåda sommardagens
ljus. Värme uppstår den dagen av
våra förenade hjärtans slag.


61.

Hör inte på den som säger
att vi inte tillhör varandra,
att Guds universum inte är vårt!
Denna oändlighet är vår Himmel
då tanken är klar. Helvetet är
förnekelsen. Att förneka vår inre
källa är att beröva oss släktskapen
med varandra och att skilja av Gud
som någon bortom alla själars krets.


62.

Se, molekylens atomer
vill höra tillsammans. Den
spänning som anbringas
för att splittra bör istället
söka ensamheten för att
bilda nya kedjor.


63.

O konst! O vetenskap! O värden
som håller oss uppe och som
lovprisar skapandets ögonblick
och det eviga nu som finns
bortom bilderna av ögonblickets
skörhet. Briljansen i det sedda
blir minnen att bära på färden.
En dag ska vi avtäckas och
bilderna av det gångna ska
rekonstruera vår dröm inför
den eviga dagens domare.

Hjärtats djup (50-56)

en diktsvit av Dan Sondenius


50.

Små insekter och stora djur
kan befria människan
ifrån hennes skal
och få henne att förstå
att allting inte är mode.


51.

Se hur pärlorna glittrar
på sidentyget i sin
flykt undan grusvägen!
Beundra det vackra
då det glänser! Se därför
skönheten hos en slät, mjuk
liten sten eller i kristallen,
den som säger: "Jag är
verklighet!"


52.

Delar av ett större poem
är dinosaurier, insekter
och mer eller mindre glittrande
stenar. Dikterna binder oss
samman, väver ett stort tyg
vars tunna trådar är vi.


53.

Bland blommorna
ber jag tyst min bön,
medan du söker efter
mig i kyrkan. Som en
farisé vill jag inte
posera en tro, en
filosofi om livet
och Alltet. Av ett
djupare djup vill jag
ledas. Av templet
i mitt hjärtas ljus.
Logos är en ande
och Logos vill vara
i mitt hjärta och Logos
säger att blommorna
och bladen ska
vara min bön.


54.

Och inse, vän av fraser,
att i böcker ligger tankar
konserverade och väntar
på att konsumeras.


55.

Jag är en varm anhängare
av kretsloppstanken och
vill därför nyttja böckernas
lärdom under min vandring.
Tankarna placeras tätt
intill varandra i mitt hjärtas
bibliotek. Jag känner starkt
att böckernas tankar är kloka
och att Gud visat sig för mig
i blommor och blad.


56.

Den yttre sången
ska tystna
och vi alla
sugas in i djupets
väldiga saga.
Råttorna ska
inte föraktas.
Vi delar dna.

Hjärtats djup (43-49)

en diktsvit av Dan Sondenius


43.

Tjockt tyg kan
inte tysta vågorna.
Vi klär oss för att
dölja oss inför
de halvnakna.
Deras vandring har
stannat vid kusten.
Solen vill smaka vårt skinn.
Uppvärmda blir plaggen
en påminnelse
om kulturens ytlighet.


44.


O rymd, vad du gör oss
avlägsna den egna
spegelbilden!
I din evighet
känner vi Alltets vågor,
utflöden ur den första
stavelsen, den som
födde språket.


45.

Molnen ska en dag
tillbaka till havet
och dricka regndropparna
ur atmosfärens luftskål.
Fukt och torka flyter ihop
i punkten. Som ett tyst nu
glider betydelsen i det
som sker undan oss
på väg mot vatten.


46.

Jag vet att du hånar mig
för mina ord men den dag
du förstår dårens betydelse
ångrar du vad du sagt och
förstår att du själv är en.
Jag ska låta dig skratta.
Den dag meningens
ord når dig från djupet
ler jag lycklig åt
din mognad.


47.

Ett utflöde av ande
ur idéernas värld
materialiserar liv. Småsten
är tankar längs vägen,
laternor som sänder ut
evighetens längtan.


48.

I det ljuva ljuset från vägen
fordras koncentration
för att rätt fatta uppgiften.


49.

Hos jonglören finns dragen
som skiljer oss från dinosaurierna,
våra avlägsna släktingar - som vi
dock inte härstammar ifrån i
rakt nedstigande led. Så olika
vi materialiserats! Men djupets
känslor är lika inför den
fortsatta vandringen.

Hjärtats djup (36-42)

en diktsvit av Dan Sondenius


36.

Jag ser mig om
där gräset möter
sanden, en ny
stämning för
våra tankars flykt.



37.

Det var inte mer
med dessa dagar
än minuternas silande
genom timglaset.
Ack, vad sandig
vår tid är! Så upplöst
istället för upplyst.


38.

Jag vet inte vad tiden är,
kanske bara sand som skakas
av att vändas då timglaset
erfar sin begränsning.
Evigheten kan inte mätas
av glas och sand, ej heller
det som är mindre än det lilla.


39.

Bortom klotets väg
ur pyramidens djupa inre
tror du dig mäktig,
mycket bättre än jag.
Men vi är bara sandkorn
i timglaset som snart
ingen alls kan se.


40.

Djupet når man inte
med tunga stenblock. Lätt
och smidig är den spanare
som når pyramidens djup.
Det är en saga han finner,
en dröm för oss att leva,
vi som förtrollats
av strålar.


41.

På stranden står de halvnakna
och ser att kläderna utgör
segel för färden. Utan praktfullt
tyg får man välja den enkla
skutan och söka sig framåt
där vågorna brusar måttligt.


42.

Havets poesi når
stranden. De halvnakna
måste någon gång höra
symfonin från djupet.
Den som söker
lyssnar redan.

Hjärtats djup (29-35)

en diktsvit av Dan Sondenius


29.

Genom historiens rymd
har Gud kastat ut ett
pärlhalsband. Varje epok
är en ny pärla på det
pärlhalsbandet. På pärlan
är du en del av glansen.
Snart ska vi skina.


30.

Vid stranden får badaren
ett budskap sänt med
vågors vatten. Vi är små
droppar i detta väldiga hav!
Vågorna rullar mjukt in mot
stranden där många badar
utan kunskap om vattnet.
I dig finns ett rum som
förenar dig med oss alla.
Vi kan dra av vattendroppens
hud. I dig finns en röst
som  fri förmår profetera
om havet.


31.

I skymningen söker den vilsne
i skyn efter tecken. Han saknar
sin lykta. Han kan inte se utan
sin lyktas ljus. Han inser inte
att stjärnorna är tankar, att
Himlen är hans inre sfär.


32.

I vårt inre finns sol och stjärnor.
I vårt inre vill Gud ge oss en krona.
Vi har att sträcka på oss för att
kunna tjäna. Vi måste se för att
ödmjukt kunna  forma världen.


33.

Mellan dop och kröning
finns också dom, den att
avbörda sig sin synd. Fri
från tyngd kan du lättare
vandra mot din kröning.


34.

Tjänandets väsen utgör
kungakronans glans,
den värdighet Gud ger
den som vuxit i tanke.
Vid havets vågor begrundar jag
mitt inre havs vattendroppar.
O Gud som ger oss lugn och
ledning för vår färd
och för vår farkost!
Stjärnorna lyser på himlavalvet.
I den svartaste himmel blinkar
en stjärna av klaraste glans.
Den medlar mellan två världar.
Den besegrar ett stormigt hav.


35.

I templets luftiga inre
finns tillvarons stillhet.
Jag är nära mitt hjärta
och Guds tankar då jag
vistas i detta väldiga rum,
en avbildning av vår tro
på Guds storhet.

Hjärtats djup (22-28)

en diktsvit av Dan Sondenius


22.

Det hårda, kalla har en glans
som stöter bort mig. O du stad
som skyddar våra hjärtan, ge
oss dina mjuka vågors brus
så att vi lyckliga kan svalkas!
Det hårda, torra ska brista och
det kalla ska bli varmt, när
tankens djup ankrar i hjärtat.


23.

I världens mörker hägrar
bortom döden ett ljus,
en flämtande låga av längtan.
Bortom den falska fasaden
finns en djup värld av sanning.
Det falska är blott ett ytligt sken.
Det sanna en verklighet som varar.


24.

Du är en ärans man
som förståndigt förmått
navigera på vågigt vatten,
du som inte glömmer
vad vinst du gjorde
då du undvek klippa
och grund. Din
sjömanskonst berikar
din besättning. Din
sjömanskonst för
varor till vår hamn.


25.

Ur djupet av mitt eget
innersta stiger en duva.
Jag är i pyramidens gåta.
Pärlor från mystikens
fjäderpenna är vad duvan
ger mig. Ord från Gud.


26.

Moln av tid driver sakta
över ökensanden. Den blå
himlen ler åt stadens brunnar.
Långväga handel ger folket
frukt. Vid palmen sitter
meditatören, enad med
Alltet.


27.

Ananas och apelsin har löften
åt varje hungrigt hjärta. Bortom
diamantens glans finns ett
annat slags rikedom, en rikedom
med härlig smak.


28.

För många år sen drömde jag.
Inför angriparen kände jag mig
maktlös. Nu vet jag att mullret
bakom mig var förtruppen
till min armé.

Hjärtats djup (15-21)

en diktsvit av Dan Sondenius


15.

Trappstegen bär vittnesbörd
om det förflutnas möda. Över
slätterna har individerna spridits
då den gemensamma flocken
skingrades. Ack, ursprungliga
familj av gemensamhet! Blott få
av er får nu kliva uppför trappan
mot höjden där utsikten finns!


16.

Jag vänder mig om
för att se tillbaka.
Många timmar har
runnit bort i timglasets
ström av sand. Jag går
framåt för att förenas
med sandkornen.


17.

Några oskrivna vykort ligger
i bokhyllan. Jag fick dem inte
av någon avlägsen vän. De är
oskrivna. Det var jag som
sökte deras bild för att inom
mig finna avsändaren.


18.

Det som känns hårt kan bli ännu hårdare.
Det finns inget annat val än att fortsätta
vandringen. Lögnerna ska en dag drunkna
bland sandkornen. Då får jag upprättelse.


19.

För slaven är arbetaren en seger.
Fakiren känner glasskärvan skapa
en känsla av sammet i handen.
Arbetaren upprättar slaven. O tjänare
i andras kedjor bunden och i vårt
medvetande alltför snart försvunnen!
Dina steg är den must som gör
visdom av erfarenhetens faktamängd.


20.

Fakiren vilar på sin spikmatta.
Varje övning gör den mjukare.
Min spikmatta är den tystnad
sanningen lindats in i. Lögnen har
stulit mina ord, min tanke har
skingrats. Från min hand:
droppar av blod! Och
från min tanke: en ocean
av droppar som ska
tunna ut sorgens blod.


21.

Det är sorgens droppar som
röda faller från min hand. Jag
har skurit mig på tistelns taggar.
Jag har sårats av en ros.
För mig för fakirens väg framåt:
att vinna det mjuka som det
hårda vassa ger är att vinna
vatten ur torra blad.

Hjärtats djup (8-14)

en diktsvit av Dan Sondenius


8.

Långt inom oss finns den
ursprungliga tiden. Det första
klockslaget ekar i mitt hjärtas
djup. Våra gemensamma sandkorn
delar samma timglas av
oåtkomlighet. Djup är vår
sanning, förvarad i det innersta.
Samma kropp, samma skal, täckte
våra själar innan delningen.
Vår själs längtan är jagets hunger
efter ett flytt gemensamt vi.


9.

Hon stiger upp ur röken
för att skingra den. Omsvept
av det röda tyget ger hon
blombuketten kraft. Det är
en djupare form av estetik
att låta själen uppfylla
rummet, det som en gång
var öde. Hennes trippande
steg får vår andning
att tystna.


10.

Juvelerna bär vår längtans fågelsång.
O rikedom att se utan att äga!
Bland stenarna vid havet förvandlas
jag av vågorna. Jag blir ett med hav
och strand. Till safirens glans flyr
min själ, då jag skådar betongen.


11.

Glaskulorna rymmer alternativa
världar. Du skådar in i dem och ges
av andra ett falskt ljus. Men på väggen
hänger en tavla med en värld av färg
som ger din tanke kraft. Jag går in
i den världen när jag vill bli verklig.
Då flyr jag vår vardags illusion.


12.

Muren delar oss i två delar.
Bronset på andra sidan blir ett
oåtkomligt silver. Vid muren
trevar händer, giriga söker de
föreningens luft. Andra vänder
sig tvekande bort. Då vi skådar
fåfänga försök att hoppa högt
finner vi den borttagbara stenen.
Guld och silver förvandlas, då
murens stenar ej finns här mer.


13.

Friheten är ingen dinosaurie
som bestämmer åt oss. Friheten
är en osynlig fågel som finns
i våra hjärtan.


14.

Havets vågor smeker strandens stenar mjuka.
Så många vågor som fuktat stranden! Havets
vatten andas och generationerna krymper
till något smått vid jämförelse. Denna själ
fanns också på korset. Detta vatten
är ett heligt blod.

Hjärtats djup (1-7)

en diktsvit av Dan Sondenius


1.

Det gamla rummet är fyllt
av rökelse men saknar ljus.
Blott rubinen och safiren
i mitt inre upplyser våningen.
Det fördolda dominerar mig här.
Befrielsens strålar finner ingen
rak väg i det dunkla men fångas
upp av tron. Korset är en hov att
fånga strålar med. Jag uppfylls
av dessa strålar då jag blundar
och glömmer våningen. Jag ska
sväva bort härifrån och sedan
flyga, fritt och högt.


2.

Tjocka olästa luntar, borttappade
avhandlingar, finns runt omkring
mig. Rummet saknar ordentlig
möblering. Alla dessa utkast här
finns, försök att fånga samtiden
i det förgångnas nät. Det går inte.
Guldsmycket lyser i mörkret,
men jag äger det inte. Hälften av
livet är åtrå, mycket av resten är
glömska. Utkasten ska systematisera
dammkornen och ge ljus åt dunkla
samband. Jag skriver då jag andas.
Slitna möbler trivs tillsammans
med aldrig lästa avhandlingar
och dessa utkast som utgör avtryck
av vår egen andning, speciellt då vi
betraktar glädjen i barnets blick.
Barn förmår tveka men utkastens
meningar problematiserar osäkerheten
och gör en staty av den. Från håll
kan vi betrakta denna artefakt och
lugna ner vår andning.


3.

Ur djupet kommer rökelsen,
den pyramiden ej kunde dölja.
Reflekterade i mässingsfatet
är de strålar som upplyser oss
om sambanden. Jag ser spåren
i ökensanden. Jag ser vår egen
vandring och förstår att
professorn dräpte kollegan,
då det röda blodet bubblade
av avundsjukans frätande begär.


4.

Där tempelväggarna inte kan ses,
där skådar vi den framgångsrike
sökaren. Vi höjer pokalen för hans
framgång och försöker rekonstruera
stegen i vår egen karta.


5.

Min berättelse förs fram
av föreställningar. Vad som
sker är mystiskt, dolt för ytans
betraktare. Bortom ytan kan
vi finna Gud och åror för
vår färd på floden. Text ska
länkas vid text för den
verklige sökaren.


6.

Texten lever utanför våra dörrar
och i våra hjärtans djup. Den heliga
texten lever då jag ser den som
en skattkarta. Jag får inte förslösa
min rikedom, den som hör till
mitt eget tempel. Jag bör se andra
som tempel, ej ägnade att förfalla.
Den tron ger sökarens lykta ljus.


7.

Från min våning ter sig fönstren
som möjliga vägar till rymdens
yviga luft. Bland molnen leker
mina tankar då de tröttnat på
studier, den läsning som fyllt
ett inre rum med sällsam saft.
Från det rummet finns fönster
till ett inre universum. Eviga rum
öppet för alla som finns där,
för den som passerat dit in!
Jag vill dock ej fastna i djupet,
sugas in i den värld som framfött
oss för att vi ska besegra den
yttre världens fasor. Den verkliga
rädslans skakande spöken måste
först försvinna, innan trupperna
samlat drar sig tillbaka dit
Befälhavaren finns.